Hajvs

Basljudet. Attityden. Videon. Uniformerna - Genialt.

Johan möter..

Kristina Elvinsson

Du har gjort Mensas intelligenstest, berätta om det.
- Det var ett kort test på 10 min där man skulle analysera olika mönsterserier och avgöra hur varje serie skulle avslutas.

Vad blev ditt resultat?
-Jag hade alla rätt på de serier jag hann med. Men tiden gick ut. En av dem hann jag inte med. Jag fick totalt 23 poäng (IQ 122), bättre än 93% av Sveriges befolkning.

Du hade alltså alla rätt på Mesas IQ-test av de frågor du hann med.
- Ja.

Känner du dig bättre än 93% av Sveriges befolkning?
- *skrattar*, Ja det stiger mig lite åt huvudet.

På vilket sätt?
Jag känner mig oövervinnerlig, kan allt!

Vad är det du kan som övriga 93% av Sveriges befolkning inte kan?
- Jag kan ana mönster och avgöra hur testet ska lösas.

Anser du det vara ett bra sätt att mäta intelligens på?
-Nej, det var samma typ av uppgift i hela testet. Sen hade jag en
fördel av att jag hade löst liknande uppgifter på min VFU-praktik.
(Lärarutbildningens praktik)

Vad kan du ge för råd till någon som ska göra Mensas IQ-test?
-Öva Sudoku och liknande saker. Det är ungefär samma princip som Mensas test.

Är det pinsamt att erkänna sig bättre än 93% av Sveriges befolkning?
- Hehe, det kan ju låta lite uppblåst, men det beror på hur man presenterar sig.
"Hej, jag är bättre än dig", hur låter det?

Om man t.ex. är duktig på att spela musik men har svårt för denna typ utav uppgifter, hur klarar man då Mensas IQ-test?
- Uppgifterna kändes väldigt matematiska trots att de bestod av bilder. En konstnärlig person kanske inte använder den delen av sitt intellekt, men det utesluter ju inte att man kan lära sig.

Min dagliga dos av "elektronisk rock" ifrån mitt andra hemland

Walking on the moon

PostcardWeevil08

Passar på att stoltsera med mitt senaste instrumentköp: PostcardWeevil08

Den tillhör instrumentgruppen noicemaskiner.

Modernitet

To be modern is to find ourselves in an environment that promises us adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world—and, at the same time, that threatens to destroy everything we have, everything we know, everything we are.

- Marshall Berman, All that is solid melts into air

KID A

Det bästa botemedlet mot musikalisk tristess är förmodligen att återupptäcka gamla mästerverk i skivsamligen. KID A är nämligen ett sådant.
-Uppföljaren på OK Computer - 90 talets mest hyllade skiva.
-En välbehövlig dos utav alternativ electronica-rock.
-Ett post-postmodernt ljudexperiment som känns lika aktuellt idag som vid releasen för åtta år sedan.

KID A - Mitt soundtrack i september.

How I know

Roy Hargrove & RH Factor feat Renee Neufville

Vem är Barack Obama?

Det amerikanska presidentvalet kryper allt närmare. I det senaste numret av magasinet Neo ställer docenten i statsvetenskap Hans Bergström frågan: Vem är Barack Obama?

Bergström arbetade tidigare som chefredaktör för Dagens Nyheter och är sedan 2003 bosatt i USA. I sin stundtals knivskarpa analys av valrörelsen påstår han att den största frågan inför valet är frågan kring Obamas politiska person. Mannen som enligt många sägs vara den mest karismatiske politikern sedan JFK och som dessutom låter som Marin Luther King skapar alltså en rad frågetecken. Kritikerna börjar tvivla på hans kapacitet. Obama, senatorn som kom från ingenstans.
Klarar han pressen?


Bergström delar in Obamas kandidatur i tre faser:

1. Samförståndsaposteln Obama
Under 2004 förde Barack Obama kampanj på demokraternas konvent med budskapet att han var trött på uppdelningen mellan demokrater och republikaner i USA. Han sa sig vilja bryta stereotypa mönster inom amerikansk politik. Sluta skilja på ett svart, vitt och ett spansktalande USA. "Vi har ett United States of America", sa Barack.
2.Vänstermannen
Men så, under mars 2008 visade sig plötsligt vänstermannen Obama. Det visade sig att han under hela sin politiska karriär haft Jermiah Wright som inspiratör - en pastor som predikade svart nationalism och befrielseteoligi och seriöst menade att USAs regering spridit HIV/AIDS för att döda sin svarta befolkning.
Fördubbling av skatter, nej till skolpeng - helt plötsligt var Obama en vänsterman.
3. Mannen utan kärna
Efter att Hillary erkänt sig besegrad tog Obama plötsligt under sommaren 2008 en dramatisk vändning in emot mitten.
Han var nu plötsligt för vapeninnehav, mosatte sig sena aborter och röstade för telefonavlyssning av misstänkta terrorister.

Obama sägs ha en extrem tävlingsinstinkt och den logiska förklaringen till hans personlighetsförändringar är enligt Bergström taktik; att vinna fler väljare i mitten och därmed hela presidentvalet.

I Sverige känner få till McCains politiska gärningar. Han ansågs tidigt vara för liberal för att överhuvudtaget kunna bli republikanernas kandidat och har länge propagerat för en liberal invandringspolitik, försvarat USA's frihetvärden och stenhårt motarbetat korruption i kongressen. Det finns mycket att läsa om McCain. Republikanernas kandidat är nämligen gråhårigare än de flesta, men frågan kvarstår:
Vem är Barack Obama?

Massakern i skuggan av OS

Ur Debatts direktsändning ifrån Peking:

Janne Josefsson frågar Kinas ambassadör varför all Internetinformation om himmelska fridens torg är censurerat i Kina.

- I Kina finns en allmän konsensus att man inte talar om det som hände vid himmelska fridens torg under våren och sommaren 1989.

Sedan försvarar han dödandet av hundratals, kanske tusentals kinesiska studenter.

- De studenter som ockuperade himmelska fridens torg under åtta veckor ville ha en konfrontation, de vägrade lämna platsen.

Lyssna gärna på inslaget av Ekots reporter Staffan Sonning som var på plats på himmelska fridens torg den 4:e juni 1989.

Staffan Sonning i Peking 4:e juni 1989

Jag undrar om Kina censurerar bort OS ur historieböckerna.
Troligen inte.

John Mayer

Jag har fått ett plötsligt infall och börjat lyssna på John Mayer, eller snarare 2000-talets Jimi Hendrix. Klippet blir inte sämre av att Pino Palladino basar i bakgrunden. Visst är det coolt med rosa-röda elbasar..låter bra gör dom också..

drive-in

Tha Doctor...

Jag tänkte på en sak idag
USA behöver en ny kandidat

Tänk dig en skallig man
En klok man
Med bred dialekt

Han sitter i sin stol
Upprepar mantrat "This will be a changing day of your life"
Hans fru sitter i publiken och ser 50+-glad ut.

Han ger goda råd
Är hård när det behövs
Snäll mot dem som förtjänar
Dömer ingen på förhand
En rättvisans riddare

Menar du dr. Phil?
- jepp..

Men... kan han..
-Äktenskapsrådgivning?
-Yepp!

-Tonårskriser?
-You bet!

- Konflikthantering?
- Skojjar du eller?

Vad säger ni? ..Dr Phil.
Rätt bra presidentkandidat, eller hur?

Rain

Jag bor i regnets huvudstad. I dimmans och slaskets metropol, ja en stad som ständigt förvandlas av vädrets makter. Vintrarna är närmast olidliga, men när sommarregnet faller lyser en sol inom mig. Det ligger någonting kontemplativt i hur regnet sköljer över staden.
Samhället står stilla, folk tänder ljus, tar fram filtar..åskan går. Nuet går lite långsammare än vanligt. Tiden smyger fram, sekundvisaren är tung..

Kanske är just detta det vi behöver. En stilla paus ifrån allt som måste göras. Några timmars avkoppling ifrån den press som ligger på våra axlar. En regnets siesta. Ett tillfälle att fundera över den situation vi befinner oss i.

Regn och poesi kan tyckas vara en kliché-artad kombination. Det är det också. Men inte desto mindre vackert. The Clientele är bandet som lyckats. Låten Rain ifrån debutalbumet Suburban Light låter oss färdas genom Londons våta förortsregn. Hösten är här..

Rain
Soft in the dark
We take a left thru the deepening park
Grass
Soaking and warm
Past the iron gates
August has come

I want you so bad in my heart
I touch your shadowed fingers in the dark
the stars have fallen on this night like rain
In the silence of the dark october lanes

Iron
Cold in the breeze:
The gate beneath the haunted trees
Swings
As evening reveals
Your face so lovely and unreal

I want you so bad in my heart
I touch your shadowed fingers in the dark
the stars have fallen on this night like rain
In the silence of the dark october lanes

So here everything stays
The dew on the gates has melted away
In your sunlit eyes
I see my love and all the night

I want you so bad in my heart
I touch your shadowed fingers in the dark
the stars have fallen on this night like rain
In the silence of the dark october lanes

True Art

I ett samhälle där människor suktar efter framgång blir konstbegreppet alltmer intressant. Vi lever i ett samhälle där alla vill bli kända. Människor vill synas i tv, blotta sig i dokusåpor, ja nästan gå hur långt som helst för att få sina 15 minutes of fame. Oftast räcker några minuter för att casha in några miljoner och sedan leva resten av livet som B- eller C-kändis. En bortglömd föredetting.

Den pojkaktiga 70-talsidolen David Cassidy (som numera är 50 plus) sa i en intervju att vem som helst kan bli miljonär, men att det som överlever i slutändan är hantverket. En artist med ett genuint uttryck dör aldrig.

Då det begav sig var han en av världens största artister med större fanclub än både Beatles och Elvis. Tjejerna skrek halsarna av sig, kastade sina underkläder. Efter några år tröttnade han.
Vem var egentligen David Cassidy? Mannen på tv eller den verkliga versionen av kött och blod? Han visste knappt själv.

Du kan vinna på lotto, spela in en hit eller göra en smart lägenhetsaffär men faktum kvarstår; har du inget innanför pannbenet, dvs. ingen verklig ide med din konst blir du inget föremål för historieböckerna. Du blir bara en blek, kommersiell kopia. Dina miljoner bränner du i samma stund som ditt bankkonto fylls. Du stillar snabbt dina lyxiga behov. Sedan väntar socialen.
Har jag fel?
Njae..
Några av 90-talets största svenska onehitwonders lever idag på existensminimum.
Den freakade hiphopartisten Leila K är ett exempel. När hon blev intervjuad av Fredrik Strage efter sin kariärr ville hon ha 2000 spänn. Efter halva intervjun stack Leila. Pengarna hade hon redan fått.

Dagens verkliga konstnärer lever i en konstant motvind. De huserar i skitiga replokaler. Arbetar på nedläggningshotade jazzklubbar. Lever sina liv på kulturbidrag. Samtidigt säljer Smurfhits multum och folk hyllar Charlotte Perellis senaste plastikingrepp. Vet ni förresten vilken grupp som just nu är störst i Sverige?
Lasse Stefanz.

Kommersiella krafter och musik är ingen bra kombination. Bra musik skapas aldrig på ytan. Den spelas inte i smetiga radiokanaler eller avklädda videos på MTV. Den sanna konsten är ett resultat utav en fri konstnärs idéer och inspiration. Här finns viljan att förändra, att uttrycka något.

Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie stoltserar med en fin slogan.
Independent Jazz For World Peace.

That's my cup of tea.

Patti Smith

Patti Smith har många namn; Rockmormor, Queen of Rock, Punkens Gudmor, ja listan kan göras lång. Hon är på många sätt en unik artist med sina samhällskritiska, poetiska texter. Musiken är simpel, slagkraftig och helt utan ambitioner att låta särskillt bra. Hennes klarinettsolon på Sthlm-jazz är troligen bland det mest ostämda som någonsin spelats på stora scenen. Men det gör inget. Fansen älskar henne ändå.

Filmen om Patti Smiths liv - Dream of Life, visas just nu i Sverige. I filmen skämtar hon om journalisternas ständiga fråga:
-How does it feel to be called the queen of punkrock?
På presskonferensen häromdagen fick hon exakt den frågan. Jag höll andan och inväntade Pattis svar.
-It's better to be called the Queen of punkrock than a piece of shit

Esperanza Spalding

I sommar tänkte jag intervjua jazzbasisten Esperanza Spalding under Stockholm Jazz Festival. Hon är inte bara unik i rollen som kvinnlig kontrabasist. Hon sjunger också...samtidigt som hon spelar bas. Vilken kvinna!

Se klippet från David Letterman.

Tidlöshet

Stor musik kännetecknas ofta av sin tidlöshet. Den är lika viktig idag som när den skrevs.
De som var unga på 60-talet framhåller ibland att ingenting någonsin kommer att kunna mäta sig med den tidens musik. "Det var bättre förr" är visserligen en dammig inställning, men samtidigt känns det ibland som om ingenting har hänt på 40år. Tiden har stått stilla.

Det politiska innehållet i många av 60-talets låtar är fortfarande skrämmande aktuellt idag. Bob Dylans knivskarpa antikrigslåt Masters of war från 1963 vittnar om det. Vad har egentligen hänt på 45 år?

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

.......

En sommartanke

Jag föredrar att minnas mina sommardagar genom svartvita bilder. I mitt huvud färglägger jag och bygger mina konturer, mina egna detaljer. Endast jag och mitt sällskap minns vilka färger som lyste vid kortets ögonblick. Ingen annan minns trädens färger lika tydligt som vi gör. Ingen annan minns dofterna, ja hela atmosfären på samma sätt. Charmen med det svartvita är att färgen fastnat i betraktarens minne. Färgpaletten är en exklusiv upplevelse. Någonting speciellt.

Samtidigt inbjuder en svartvit bild till att låta fantasin leva sitt eget liv. Vi kanske föreställer oss något ännu vackrare än den faktiska platsen. Olika färger vi hoppas ska finnas bakom den svartvita fasaden. Ett paradis. Vår egen drömplats. Verkligheten blir till dröm och tvärtom, och i detta virrvarr av dröm och verklighet framträder din unika bild. Den som bara du själv kan skapa.

Fotografering är en metod för att dokumentera världen. Vi vill fånga ögonblick, sprida budskap eller minnas sommardagar. Kvar blir världen som den egentligen ser ut, utan våra tolkningar och svartvita fantasier. En värld som inte låter sig fotas.
Den objektiva världen går nämligen inte att fånga på bild. Vi formar alla våra egna bilder, vår egen verklighet, vårt eget paradis..och tur är väl det.

Tidsresa

Hemma i Sundsvall skiner solen även om den mest kikar fram mellan molnen då och då. Göteborgs regniga fasad har bytts mot ett norrland som välkomnar med öppna armar. Igår kom jag vi äntligen fram med tåget, Kicki och jag. Resan pågick i fjorton timmar. En liten reglering i flygbolagets regler adderade plötsligt tio timmars restid. Men det gick bra. Vi hade ju varandra.
På Arlanda passade vi på att vandra runt i utrikesterminalen. Incheckningarna var i full gång, och vi lekte med tanken att ta ett spontanflyg till Moskva, eller kanske New York. Men det fick bli Sundsvall trots allt. Kära gamla Sundsvall eller Sönndsvall som man säger här i trakten.

Jag försöker vända tillbaka dygnet efter tio nätters portierjänst. Det ska bli så skönt att få leva med dagsljuset igen. Slippa gå och lägga sig när morgonen kommit, och kunna ta en kväll framför den sprakande brasan. Stugan väntar. Imorgon bär det av.

Ovan syns en bild på mig och mamma. Back in those days hade jag endast uppnått den respektabla åldern sju månader. Det är svårt att tänka sig att man varit en sån liten palt. Suttit i sina plyschkläder i mammas famn.
Kanske ska se om jag får på mig min gamla sparkdräkt igen.

Esbjörn Svensson

Att Esbjörn Svensson avlidit känns fortfarande overkligt. Det har snart gått en vecka sedan beskedet gick ut, men jag förstår det fortfarande inte. Är han verkligen död? Mannen, familjefadern och Sveriges kanske största jazzmusiker någonsin, Esbjörn Svensson. Död. Overkligt.

Även om vi aldrig träffades eller kände varandra berörs jag otroligt starkt av hans död. Jag tänker på styrkan som fanns i hans musik. Den som inspirerade så många - inte bara hans publik, utan kanske framförallt andra musiker som kommit att inse vad som egentligen går att skapa i jazzens namn. Esbjörn tog influenser från alla möjliga håll, bröt musikaliska mönster och med trion est hade han bokningar runt om i världen fram till 2010. Men musiken är inte allt. Esbjörns manager beskriver honom som en av de finaste människor han nånsin träffat. En ödmjuk man. Nu finns bara skivorna kvar, och alla oförglömliga minnen för dem som fick uppleva Esbjörn live.

Det kommer bli tomt nu. Vi saknar dig. Rest in peace Esbjörn.

Fotbollsbrottning

Efter två halvlekar var den tyska semifinalplatsen ett faktum. Jag hade skrikit, vrålat och krälat i tv-soffan under de första 45 minuterna. Andra halvlek kunde jag tyvärr inte se. På spårvagnen, påväg till jobbet fick jag istället ringa halva telefonboken för att hålla mig uppdaterad. Hela fem personer fick ett samtal med frågan:
"Vad står det!!?"..
Efter upplysningen att ingenting hänt i matchen ringde jag vidare..
"Vad står det!!?"..

De sista två minuterna såg jag på jobbets storbildsskärm. Visselpipan gav den slutgiltiga signalen. SLUT!! En underdog hade besegrat en favorit.

Ett lag utan förbundskapten (han var utvisad) hade segrat över ett utav sydeuropas bästa lag. Den tyske anfallsstjärnan Podolski firade vinsten med att brotta ner en av maskotarna på planen. En lyckans brottningsmatch, en underbar syn.
Nu inväntar vi det tyska guldet.

Pernilla

Efter att ha sett följande klipp kan jag bara konstatera att detta är bland det värre jag hört ur den svenska musikhistorien. En sjungande Pernilla Wahlgren som får en sax upptryckt i ansiktet. En förfärlig låt, ja rentav en skamfläck, men väldigt kul.

Se länken nedan
Pernilla får en sax upptryckt i ansiktet

Kinesiska för nybörjare

En kinesisk turist berättade häromdagen att det skulle ta honom exakt en månad att lära sig flytande svenska.
- Hur vet du det, undrade jag, och kinesen brast ut i ett gigantiskt treminutersskratt. Alla hans kompisar hängde på och jag förstod inte riktigt vidden utav mitt skämt. Någonslags asiatisk ironi tänkte jag, spännande..
När han lyckats sansa sig berättade han att jag kommer behöva minst fem, kanske 10 år för att lära mig kinesiska. Eftersom kinesen hade så gott självförtroende valde jag att låta honom läsa några ord ur en svensk broschyr. Det lät som...en blandning utav alla språk i världen..lite som kinesiska faktiskt. Men det var kul.
Vi bestämde att vi skulle träffas om fem år och jämföra våra kunskaper. Hans svenska mot min kinesiska. Så, vad tror ni..vem vinner om fem år, jag eller kinesen?

Några gånger om året låter jag min ändlösa fantasi ta mig i nya riktningar. Allt börjar med en idé och utifrån den bygger jag sedan mitt imperium, min egen värld utav olika projekt. Bland alla nya inspirerande idéer blir jag stundtals upprymd över min egen genialitet. Jag bygger upp en drömvärld, en slags bubbla där jag föreställer mig hur bra min tillvaro kommer att bli. Jag ser hur nobelpriset läggs i min hand samtidigt som mitt namn etsar sig in i Amerikas Hall of Fame Nej!, riktigt så extremt är det faktiskt inte, men visst har jag mina stunder av njutningsfull självgodhet. Vem har inte det?

I januari satt jag på mitt enkla studentrum i Tyskland. Jag vältrade mig i mitt Itunes-bibliotek och drog slutsatsen att mitt musikintresse för länge sedan passerat gränsen för normal nivå. Någonstans där väcktes idén om att börja skriva om musik.
Några månader senare kallas jag plötsligt frilansskribent, går på redaktionsmöten och ska bevaka Stockholms jazzfestival för Sveriges grymmaste musiktidning. Alla kommer vara där. Patti Smith, den alternativa rockens godmother är bara en av alla storheter som gästar huvudstaden 16-19 juli.

Alltså, mycket har hänt sedan januari. Här kommer ett utdrag över ett par tänkvärda småsaker:

1. Jag är ej längre att betrakta som halvtysk.
2. Inhandlar återigen svensk A-fil (min räddning i natten)
3. Slipper Kill Bill-lärarinna i litteraturvetenskap.
4. Äter kebabpizzor på återkommande basis.

Måhända småsaker, men viktiga i min värld. Vad som är ännu viktigare är min kärlek. Henne älskar jag bara mer för varje dag som går. Vi har det bra ihop. Vi två, stockholm jazz och sommar. En oslagbar kombination.

Viva la Vida

Coldplay är bandet som efter sitt genombrott år 2000 verkar ha använt sig av "repeat-knappen" vid inspelningen av nya skivor. Samma ljudbild, samma ballader och därmed ett sound vi känner igen. Jag har ägnat åtskilligt med tid till att fundera på varför vissa band väljer "repeat-knappens" snåriga stigar. Många band känner troligen pressen efter den hyllade genombrottsskivan, och försöker upprepa sin succé. Men tröttnar inte fansen? Känner dom sig inte snuvade, ja rentav lurade på sin veckopeng?
Skivor är idag alldeles för dyrt, och ett slätstruket album löser inte direkt detta världsproblem.
Så, vad gör då Colplay efter fyra album och åtta år i branschen? Jo, dom anlitar Bowies gamle medproducent Brian Eno, spelar in ett innovativt och nytänkande album, döper det till Viva la Vida och sätter en revolutionstavla på omslaget. Det kan inte bli bättre. All heder åt Coldplay.

Halvbisarr inre monolog fredag den 13:e

Fredag 13:e 02.33
- "Jag hoppas inte att fredag den 13:e är ett otursdatum. Jag orkar inte oroa mig. Men tänk om en man i hockeymask och motorsåg stiger in genom dörren. Så absurt! Vad gör jag då? Hur ska jag försvara mig samtidigt som flera hundra personer sover i huset. Vem ska jag ringa? Hinner jag ringa någon innan det är för sent? Jag har ett ansvar. Ett stort ansvar. Finns ingen tid för galna motorsågsmän. Dum tanke.
Min kollega är rädd för spöken. I köket skjuts lådor ut fast ingen rör dom. Knivar flyger genom luften. Den asiatiska flickan från filmen "The Ring" bor nere i garaget. Hon huserar bakom bråten i ett utav hörnen. Jag har hört att hon kryper fram vid midnatt. Hon går runt i sitt vita nattlinne, ser in genom bilrutor och står och väntar på sällskap. Klockan är 02.33. Vågar du gå ner? Vågar du gå den knarriga trappan ner till garaget? Ensam och utan ficklampa, vågar du det? Utan telefon eller larm, vågar du? Jag stannar nog häruppe."

Late nights

Nätterna känns kortare på sommaren. De hinner knappt börja innan solen går upp och tidningen kommer. Timmarna mellan 22.30 - 07.00 tillbringar jag vid datorn med svart kaffe och hembakta muffins. Det är en bra tillvaro. Knappt några gäster vakna. Endast ett svagt surrande ljud ifrån läskkylen stör mina nattliga rutiner.Surrrrr.

Allt går på rutin. Checka in. Checka ut. Räkna pengar. Skriva listor. Förklara vägen till avenyn. Sälja kaffe. Le åt pensionärer. Sedan dags att åka hem. Ungefär så känns det. Ett virrvarr av semestrar och affärsresor som äger rum medan jag fördriver min tid i lobbyn. Men jag trivs med det. Jag trivs med ett liv på andra sidan dygnet. En tid då ni alla sover, och jag arbetar. En känsla av att göra någonting ovanligt. En otroligt barnslig känsla av att få sitta uppe sent. Det är förmodligen barn-jaget som lever kvar. Jag hoppas det i alla fall. Ett vuxet barn som inte vill gå och lägga sig. En förvuxen tonåring som gillar sena näter. Är det vad jag är? Jag hoppas det.

Drömbandet

Ibland leker jag med tanken att få sätta ihop ett drömband. Att några få utvalda (av mig) musiker placeras i en studio, någon trycker på "record" och sedan är allt igång. Det är lite som tv-programmet "Godkväll" (ser jag på det?), där de medverkande får bjuda in middagsgäster, vilka som helst, som sedan ska komma på middag hos dem.

Valet av musiker i mitt drömband handlar mycket om personen bakom instrumentet. Jag vill ha ett band med attityd. Ett band vi aldrig glömmer. Så, varsågoda.. här är bandet.


Trummor - Tony Williams

Bas - Kim Gordon

Gitarr/körsång - Frank Zappa

Sång - David Bowie

Det är en obeskrivligt härlig känsla att...

...möta sommaren tillsammans med den man älskar.
...vakna upp, känna ledigheten och somna om igen.
...se fram emot långa nätter framför brasan.
...tänka på framtiden, den underbara framtiden.

This is England

Filmen This is England är berättelsen om skinheadkulturen under 80-talets England.
12-årige Shaun bor ensam med sin mamma i en av Englands kuststäder efter att hans pappa dött som soldat i Falklandskriget. Han är en ensamvarg, blir mobbad i skolan men allt förändras när han en dag träffar några skins som tar emot honom i gruppen. Han får en Ben Sherman-skjorta, Dr-Martens-kängor och intar direkt rollen som gruppens lille maskot.

Filmen visar på hur skinheadkulturen, som till en början var en politiskt obunden arbetarklasskultur där medlemmarna lyssnade på ska-musik och drev runt på Englands gator, plötsligt utvecklades till en alltmer rasistisk gruppering.Rasism och främlingsfientlighet är frågor som ständigt behöver belysas för att stoppa såna tendenser i samhället. This is England är en trovärdig, stark och ärlig film.
Riktigt bra. Se den.

Jag har en kompis

Jag har en kompis, Erik. Vi har ett band ihop.

Erik är lite speciell. Han spelar trummor i bar överkropp, gör en film och lägger upp allt på youtube. Se själva:

Fiasko? Nej, verklighet.

Det är dagen efter finalen och alla svenska schlagerfans står med brallorna nerdragna. Media har återigen lurat dom alla. Jag själv njuter av det faktum att plastikoperationer eller glittriga klänningar inte verkar hjälpa särskillt mycket. En veckolång bevakning har dagligen rapporterat om Sveriges goda chanser och hur fantastiska vi är. Men efter i finalen igår, som jag förövrigt inte såg föränn de sista fem minuterna, kan vi bara konstatera att det inte riktigt blev som flera miljoner svenskar trodde.

"Vad gör vi nu?", frågar sig en krönikör i Expressen.
Ja du, vad sägs om att ignorera skräpet och istället satsa på att få människor att spela musik som betyder nåt. Musik som är fri från den glammiga ytan och istället spelar roll på riktigt. Precis det ska vi göra. Och en sak till. Varför inte skicka Crister Björkman på exilresa till valfritt ökenlandskap? Han kan behöva en paus. Jag betalar biljetten.

Fred nu

Alla kämpar vi för olika saker. Vi drar våra liv åt olika håll. Vissa av oss är röda, andra blå. En del ställer sig i mitten. Vissa ägnar sina liv åt att göra plånboken så tjock som möjligt. Andra nöjer sig med självförsörjning, ekologisk mat och vedeldad ugn. Ett enkelt liv. En primitiv tillvaro.

Vi människor är olika och så bör det förbli. Vi strävar mot olika mål och vi har olika tankar om hur vi når dom målen. Men i många delar av världen krigas det. Människor slipar sina knivar och väntar i mörkret på sina motståndare. I gryningen slår dom till, och allt rapporteras sedan hem till oss i Sverige. Där sitter vi i tv-soffan och suckar, beklagar oss och tänker att "vilken tur att det inte drabbar oss". Vi klarade oss.

Men alla gör inte så. Det finns dom som vill sprida buskapet om fred. Tanken om de vita duvornas tid. Vore det inte bättre om vi alla gjorde det?

Nattportier - 03.00

Tre på morgonen stiger dagens första gäst in genom dörren. Det är antingen sent eller tidigt, beroende på vem man frågar. Det är på dygnets stilla sida, några timmar då allt går på tomgång. Endast gatans neonklädda ljus bryter mörkret. Om några timmar är tystnaden och stillheten borta. Då rör sig människor på gator och torg, spårvagnarna dånar och vi försöker hinna med allt vi kan. Nu är det bara tyst. En lugn tillvaro.

Hotell är märkliga platser. Här samsas familjer, tyskar och halvalkoliserade affärsmän om min tid. Hit kommer dom, alla luffare, sökare eller människor som bara vill ha någon att prata med. Någon som lyssnar på deras kallprat som aldrig tar slut. Pratet om ett liv där 360 dagar om året består av hotellnätter. En familjelös tillvaro; ett slags luffarliv i kostym.

Men hit kommer också familjer med den storslagna drömmen om att få ta sina barn till Liseberg. Att få se en fet rosa kanin slänga ut gratisgodis. Bli illamående i radiobilarna. Äta ihjäl sig på sockervadd för att sedan inte kunna bära hem lottovinsten på tre ton choklad. Livet är hårt ibland.

Ett rockband var här också. Dom såg ut som omslaget till Rolling Stone. Fem amerikaner med sina flickvänner. Vi pratade en stund om konst, om musikens värld och konstaterade att Velvet Underground är tidernas bästa band.

Jag dricker mitt kaffe. Snart morgon. Bara fyra timmar kvar.

Hur mår du?

I huset för framtida lärare - pedagogen, läser vi studenter böcker om pedagogik. Väldigt logiskt egentligen, inga konstigheter. Men lärarutbildningen får nästan dagligen kritik i media om hur dålig den är. Hur vi studenter inte förbereds tillräckligt bra för att arbeta som lärare. Jag kan hålla med om att kritiken är väl hård ibland även om mycket oroar mig. Jag blir mörkrädd när jag märker att min egen seminarielärare, professor i pedagogik, inte ens kan leda en diskussion i klassrummet. Endast ett par av oss kommer till tals under tre timmar. Jag försöker intala mig själv att han är professor i "teorin" och att praktiken är en helt annan sak, men borde man inte kunna ställa praktiska krav på en professor? I jämförelse skulle man kunna ta en professor i t.ex. kontrabas. Hur skulle hans elever reagera om han inte kunde spela en endaste ton på instrumentet, utan bara prata om det. Bisarr tanke egentligen.


Men då och då dyker det upp ljusglimtar i lärarutbildningen. En av böckerna jag läser nu tar upp hur vi människor anpassar vårt språk socialt. T.e.x. frågan "Hur mår du?" blir väldigt märklig om den ställs mitt i ett samtal tillskillnad mot när den ställs för att bara kolla läget när man träffar någon. För att överföra teori till praktik testade jag idag på både flickvän och några kompisar. Efter några minuters samtal slängde jag plötsligt ur mig.. "Hur mår du?", och alla tre blev naturligtvis väldigt överumplade av min fråga, nästan som om något var fel på dom. Ställer man samma fråga direkt när man träffas är det "socialt okej" och svaret blir garanterat "Jodå, bra och du?" Testa själva!


Nu väntar en lång natt på hotellet. Jag gör mitt första pass som nattportier sedan jag kom hem från Tyskland. Passar på att önska alla en god natt nu innan jag går till jobbet.

Beck - geniet

Sedan ett par månader finns en härlig 90-talsklassiker återutgiven på cd - Odelay deluxe edition. Det handlar om artisten som känns lika rätt idag som 1996. Han som började sin karriär som loser för att senare bli en av alternativpoppens största. Mannen, geniet - Beck.
Albumet finns nu återutgivet med hela 33 låtar - en del nya plus remixer.

Onödigt vetande vol.1

Jag intervjuade Jill Johnson i veckan. Fick därefter veta att hon tydligen inte är den trevligaste sångerskan i vårt schlagerskadade land. Enligt en säker källa kan johanselin.se nämligen avslöja att sångerskan Sanna Nielsen är trevligast bland Sveriges kvinnliga artister (20-something men ser ut som 40 - ja, det är hon).
Lill Lindfors knep jumboplatsen i samma omröstning.


Lill Lindfors

Avloppsmannen

Jag har all respekt för människor som läser dikter på spårvagnen. Jag gör det nämligen själv ibland. Men det som hände förra veckan har fått mig att fundera över vad människor egentligen läser.
På sätet framför mig satt en kille som jag efter 10 minuter kunde konstatera att jag sett på bokrean. Han var så att säga "först in och sist ut" på premiärkvällen, och kassen han släpade hem var enorm. Nu, några månader senare satt han alltså framför mig och tog plötsligt upp en bok. Trots att jag hade min ipod igång, djupt inne i ett av mina musikaliska rus, kunde jag inte motstå att tjuvläsa ur boken. Det var en diktsamling. Första raden minns jag fortfarande nästintill ordagrant. Ungefär..


"Jag kan inte sluta tänka på alla bajskorvar som flyter runt i våra rör och avlopp"

...och sedan efter några rader.

"Man kanske skulle besöka ett reningsverk, låtsas att man var lärare åt en skolklass"

Killen höll boken intill ansiktet som om han var närsynt. Han nästan pressande sidorna mot sina glasögon, lite som om han ville dölja texten för oss övriga passagerare.
Han läste dikten en gång. Tog sedan en paus. Tittade ut genom fönstret. Öppnade boken och läste dikten en gång till.
Jag tänkte för mig själv, vad funderar han på? Avloppsrör? Allt som flyter omkring? Reningsverk? Att vara lärare åt en skolklass?

Slutligen, efter att ha läst dikten fyra gånger stiger avloppsmannen plötsligt av spårvagnen. Kvar sitter jag och funderar. Vem är han egentligen?, han som läser dikter om avloppsrör.

I'm back

På grund av den senaste veckans arbete med recensioner och baselever har bloggen fått vila lite. Imorn kommer i alla fall ett nytt fräscht inlägg. Innan dess kan ni passa på att kolla in youtube's supergirl på bas - Tal Wilkenfeld

Sundsvall Dragons

Ända sedan jag lade min sportkarriär på hyllan har jag levt i tron om att sport bara är sport, och att en förlust inte behöver betyda jordens undergång. Jag har till och med retat upp folk som inte förstått hur jag kunnat ställa mig så otroligt likgiltig till Sveriges resultat i olika mästerskap. Jag har stängt av tv:n, bryggt lite kaffe och konstaterat att sport är just..sport. Ingeting att gräma sig över. En rätt skön inställning när man tänker efter. Men så igår, under en basketmatch på tv förändrades allt.
Mitt hemmalag, Sundsvalls stolhet - Sundsvall Dragons, som under hela säsongen fullkomligt dominerat basketligan stod nu i underläge i finalserien mot Solna. Dragons hade redan trots sin favoritstatus förlorat de två första finalmatcherna. Man var nu tvungna att vinna för att Solna inte skulle knipa SM-guldet. Innan finalen var alla överens: Sundsvall skulle ta SM-guld. Allt annat var otänkbart. Jag kände mig lugn, men redan efter två matcher såg det alltså mörkt ut. Sveriges tidningar började skriva artiklar om att Dragons som aldrig vunnit basketligan och utan vinnartradition inte skulle klara presssen. När tredje matchen var slut var sorgen ett faktum. Dragons, årets stjärnlag hade besegrats. Sundsvall hade än en gång snuvats på guldet, och dessutom av ett Stockholmslag!!

Mina känslor efter förlusten var äkta. Jag kan inte minnas att jag någonsin kännt mig så nere på grund av sport. Sport är ju som sagt bara..sport. Men jag struntar i hockey, jag ignorerar fotboll, jag väljer basket, jag väljer Sundsvall Dragons. Jag älskar er!, se nu till att vinna ligan nästa år.

Tårtkalas

Idag fyller Kicki 24 år. Hurra! Vi har suttit med gott sällskap och njutit på verandan hela eftermiddagen. Paket efter paket har öppnats. Jag kan varmt rekommendera kombinationen tårta + solsken. Adderar man dessutom trevligt folk blir allt bara ännu bättre. Trust me. Just nu gör jag mitt klädval inför kvällen. Vad sägs om en cool NY-tshirt till en kritstrecksrandig kavaj? Känns helrätt!

Jag köpte konsertbiljetter till Kicki i present; Anders Widmark och Sara Isaksson. Nu väntar först en härlig middag, sen en promenad hand i hand ner till Lorensbergsteatern där konserten äger rum. Önskar er alla en trevlig kväll.

Musikaliska känslor

Efter mina månader i tysk exil hade jag nästan glömt hur kul det var att spela musik. Jag hade förlorat den euforiska känslan som uppstår när man lär sig en ny melodi, spelar med sina kompisar, eller upptäcker nya ljud på sitt instrument. Det är en känsla som endast vi musiker är bekanta med. Vi har ensamrätt på den.
För även om de flesta människor kan lyssna och njuta av musik finns det faktiskt få saker som slår känslan av att själv spela.
I exakt samma ögonblick som strängen slås an skapas musiken. Just då blir den som verkligast och kanske mest äkta för sin lyssnare.
En inspelning kan egentligen vara hur bra som helst. Den kan få oss att gråta, minnas något eller längta bort till främmande länder. Men det finns saker den inte kan göra. Den kan aldrig helt återskapa känslan av hur musiken lät här och nu. I själva verket är den bara ett tidsdokument. Ett tidsdokument med musik som redan spelats. Toner som redan klingat ut. Fast å andra sidan, vad vore livet utan min kära skivsamling?

Jag spelar på min kontrabas idag. Den låter så fint. En timma går. Två timmar. Tiden står nästan stilla och spelglädjen jag länge saknat är tillbaka. Fingrarna flyger över greppbrädan. Blir varm, puh! Jag tar en paus. Spelar en timma till.

Goethe menade att musiken är den högsta konstformen. Han hade helt rätt. Musik är stort, riktigt stort.

Ett härligt liv

Halvsju ringer väckarklockan. Med sömniga rörelser söker jag snoozeknappen som gör allt för att gömma sig. Jag vill bara ligga en liten stund till. Ett par futtiga minuter. Bara kunna få låtsas att dagen inte har börjat än. Men det går inte, solen har redan vaknat och efter tre minuter är jag på benen. Jag sätter på mig kläder, snörar skorna och går den tre minuter långa promenaden hem till Kicki. Vi ser morgonsändningarna, bläddrar i tidningen och äter en mysig frukost tillsammans. Dagen kan inte börja bättre. Perfekt.

Jag åker till min praktikskola. Spelar bas hela dagen, träffar elever och hamnar i halvtimmeslånga samtal med min handledare om vilket kontrabasljud som är det ultimata. Vi har roligt tillsammans.
När dagen är slut ligger fyra nya cd-skivor och väntar på mig i brevlådan. Här ska det recenseras. Det är ett härligt liv.

17:e maj - en kamp

Idag kom brevet, det skriftliga beviset på att jag Johan Selin ska utsätta mig för 2008 års upplaga av Göteborgsvarvet. När jag skriver "utsätta mig för" så menar jag det verkligen. Det känns att domen kommer bli hård efter att jag flåsat mig igenom 21 km asfaltsterräng, för att inte tala om den sveda och värk som kommer uppstå dagen efter.
Men trots dessa oundvikliga smärtor känner jag mig ändå positiv inför loppet. Trots min bristfälliga fysik och oerfarna löparteknik kommer ändå känslan av att vara en av 57 000 andra löpare öveträffa det mesta. I brevet från tävlingsledningen uppskattar man att cirka 200 000 människor kommer att bevittna min löpardebut. 200 000! Ingen dålig siffra. Det börjar bli dags att träna på riktigt nu. Att vila sig i form verkar vara en dålig taktik. Värdefulla tips, någon?

30 light

Det slog mig idag att jag snart fyller 25. Halvvägs till 50 och om några år även halvvägs till pension. Pension!!? Ja, pensionen! En helt overklig tanke. Jag inväntar snart mina gråa hår.

Att fylla trettio har jag hört ska vara stort. Då ska man helst ha skaffat sig en examen, börjat arbeta, och kanske helst inhandlat ett vräkigt hus för några miljoner.
En vän som fyllde tjugoåtta sa skämtsamt: - "Ja, vid tjugoåtta vill man kunna kalla sig någonting, lärare till exempel".
Även om tonfallet var ironiskt så finns det ändå en gnutta allvar i kommentaren. Varje dag efter tjugofem är en nedräkning. En bit påväg till det magiska trettio-strecket. Tjugofem är nedräkningens period, en light-version av trettio. En slags "30 light".
Ungefär som att fylla trettio utan att få ut siffrorna 3 och 0. Att istället vara fem år yngre men samtidigt varje vardag kunna inkassera vuxenpoäng från karlavagnens sändningar. Att välja P4 istället för P3 är en del av processen. Det är en del av mitt liv, en del av att fylla 25. Äntligen!

På föreläsning

Föreläsningen idag var helt okej. Varken dålig eller bra. Temat var "Offentlighet och sekretess". En skäggig statsvetare i 30-års åldern skulle lära oss vilka regler som gäller för olika sorts handlingar. Rätt intressant, men hans sövande röst bar inte riktigt upp ämnet.
Efter en halvtimme började en blivande förskolelärare ställa frågor som föreläsaren inte kunde svara på. Det blev konstig stämning. Ingen sa nåt. Någon började packa ihop sina saker. Prassel. -"..vi kanske ska ta en paus", sa föreläsaren plötsligt. Han kliade sig i skägget och hämtade en kopp kaffe.

Under pausen kom några från min seminariegrupp fram till mig och ville att jag skulle förklara vår kurslitteratur:
-Du, som har sån koll...
-Har jag koll!?, sa jag, och började sedan klura ut nån slags förklaring på deras frågor. Slutsatsen blev ungefär att våra böcker gör saker svårare än vad dom egentligen är. Jag är så trött på uttryck som "heteronormativa begärsmarknader" eller "kognitiva processer" som får normalbegåvade människor att framstå som frågetecken.

Väl hemma låter jag istället musiken tala. Solen lyser utanför mitt fönster. "Here comes the sun again" sjunger M.Ward. Svårare än så behöver det inte vara.

M.Ward

Idag återupptäckte jag M.Ward. Under nio år hade jag glömt att han överhuvudtaget existerade, men han stod där hela tiden; i skivhyllan mellan ett par andra bortglömda 90-talsalbum. Nu är han i alla fall tillbaka.
Relationen med M Ward tog sin början -99 när jag var i Nantes (la France) och arbetade för Saravah. En kväll togs jag med till en rockklubb och hörde plötsligt någon tala engelska!! Mannen presenterar sig som "Mr M Ward", och han ber mig stanna kvar. En timma senare har jag upplevt en av det årets bästa konserter. Jag får med mig ett signerat ex av. skivan "Duet for guitars # som faktiskt just nu spelas på min stereo. He's back. Ingen är gladare än jag.

Vårpromenad i april

Antikvariatet

Idag besökte jag ett av stadens antikvariat. Hyllorna var fyllda utav ändlösa texter. Romaner, uppslagsverk, diktsamlingar, pjäser. Tusentals sidor, allt fanns. Sida upp och sida ner ur gamla böcker. Dom, som luktar så gott, ser så vackra ut och som berättar historier från en tid som inte existerar längre. En tid jag önskar jag fått uppleva.

Utanför fönstret springer några tonåringar ut och in i sina klädbutiker. Jeans, tröjor skor - dom vill ha det senaste. Jag tänker på annat. Inne på antikvariatet står nämligen jag, en pensionär och en ensam kvinna och bläddrar i böcker. Vi säger inget, bara bläddrar och smygläser lite. Någon mumlar med jämna mellanrum.

Jag borstar av dammet från en tunn bok längst in i hyllan. Tranströmer, perfekt, den köper jag. En man i slitna chinos knappar in priset på kassaapparaten. -"Tranströmer, vilken lyriker!", säger han och ler sitt allra bredaste leende.

Melodins fullkomlighet

Under sex minuter och trettioyra sekunder befinner jag mig i de vackra tonernas land.
Här avspeglas allt, allt som endast musik kan förklara. Här söker jag svaren, svaren på den oförklarliga skönheten, den eviga estetiken. Jag försöker beskriva den, men kan inte. Jag kan bara lyssna. Jag kan bara vänta. Svaren finns där, i tonerna, i melodins fullkomlighet.

Metallica -86

Det spelar ingen roll hur många skivor vi köper, hur många slitna cd-fodral vi släpar hem från biblioteket, eller hur många konserter vi ser på tv. Musik upplevs nämligen bäst på plats, live.
Jag sitter på min stol och gungar till en inspelning av Fredriksson,Kullhammar & Zetterberg - trioskivan "Gyldene Tider vol.3" (fullkomligt strålande skivtitel och tillika en effektiv känga till Per.G! Mer sånt.)
Problemet med bra liveinspelningar är bara att jag vill kunna vara på plats. Jag behöver vara där och känna basens pulserande sensträngar, trummisens köttiga sväng och saxofonistens räkor. Även om liveskivor återger fragment av hur svettigt det var när det väl begav sig är det ingenting i jämförelse med verkligheten. Ute i verkligheten kan vi aldrig trycka på paus, spola eller för den delen höja eller sänka volymen. Här bjuds vi istället på den äkta, ocensurerade versionen av musik. Inget snack om den saken.
Den skäggige film/tv -krönikören Orvar Säfström (fd. sångare i metalbandet Entombed) fick en gång frågan vilket som var hans starkaste konsertminne. Han kliade sig i skägget, såg in i kameran och svarade "Metallica -86". Med tanke på att jag var tre år 1986 var jag inte på plats den aktuella konserten. Jag har heller aldrig gillat metallicas musik, men vad spelar det för roll egentligen? Musik är personligt, subjektivt. Alla har vi vårt eget "Metallica-86".

White Bananas

I år är det 14 år sedan. Det var en lyckans dag, den dagen då jag för första gången la mina vantar på en bas. I brist på andra basbegåvningar blev jag klassens basist. Det var inte mer med den saken. Jag spelade på fyra strängar och såg glad ut. Ingen frågade varför, och ingen ville heller utmana min position som klassens basist. Vi började spela instrumental rock i bandet med tidernas sämsta namn; White Bananas. Vi satte upp egenhändiga affischer runt om på skolan som föreställde bananer utan färg. Detta var innan färgskrivarens tid. Vi blev sedan anklagade av några pensionärer för att vara främlingsfientliga, en anklagelse som helt saknade grund eftersom två 12-åringar och en 10-åring knappast ägnar sig åt organiserad främlingsfientlighet. På våra konserter ville vi istället sprida ett lyckligt budskap genom att alltid skänka vår publik en klase bananer under den sista låten; "Funeral". Till gitarrens stenhårda riff slängde vi banan efter banan ut i det stora (ja, vi tyckte det då) publikhavet. En banan träffade en kille i ögat. Han började grina och fick sy sen. Just i det fallet blev lyckan istället några stygn i ansiktet, men coola vara vi, på 90-talet.

Lördagsbetraktelse

Jag sitter på en kontorsstol av äldre modell. Takfläkten surrar, dörrar öppnas och människor gör sig redo för kvällen. I baren sitter en man. Hans skakiga hand lyfter glas efter glas. Öl efter öl. Ingen frågar hur han mår.

In genom hotellets entré ramlar några gaphalsiga fotbollsfans som på oidentifierbar svenska ber mig beställa 22 taxibilar åt dem. Hos taxibolaget skrattar man i luren och frågar sen; - 22 bilar? Är du säker?. -Ja!, utbrister jag och lägger på luren. Minuten senare töms hotellet på fans samtidigt som kvällens tredje kaffekopp är ett faktum. Jag läser en bok. Lyssnar på radio. Några tyskar fylls av lycka när de märker att jag kan deras språk. "Wunderbar!!!, säger de, varpå jag sedan lyckas sälja halva mitt godislager, som tyskarna sedan vänligt skänker tillbaka till mig på grund av min fina tyska. (Underbara människor)
Jag gillar mitt arbete. Jag erbjuder ju faktiskt människor ett hem. Det är fantastiskt. Alla är främlingar, men välkomna att bo hos mig. Jag öppnar min dörr (ej Tommy Nilsson-paralell), checkar in och.. "tada!" - allt är fixat. Om mitt humör är rätt kanske jag även sjunger en sång innan kvällen är slut, man vet aldrig. Spännande va?

On my way to the gig

Johan står med sin kontrabas på spårvagnen

Fyraåring: Maaaaammaaa vad är det där?
Mamma: Det är en kontrabas gumman, ett jättestort instrument.
Fyraåring: Varför är det så stort?
Mamma: Jamen det är så bara! Därför är inte så många som vill spela kontrabas.
Fyraåring: okej..

Gränsen

Vid spårvagnsstationen Gamlestadstorget finns en gräns. Allting som händer efter den gränsen händer i förorten, bortom innerstadens fasad. Gränsen har ingen mur, kravallstaket eller taggtråd, utan ritas upp av oss människor. Vi som väljer att kliva av, byta spårvagn för att slippa förortens käftar. Vi som går hem till våra uppvärmda lägenheter, handlar mat för en förmögenhet och som sedan glömmer bort att källsortera våra sopor. Vi bor ju trots allt innanför gränsen.

Som av en slump blev jag vid ett tillfälle kvarsittande på spårvagnen. Gränsen passerades. Jag hamnade tillsist i Hjällbo och andelen svenskfödda lyste med sin frånvaro. Jag var i minoritet, en "annan", men det gjorde mig inget. Jag började småprata med tjejen intill som berättade att hon hela sitt liv drömt om att bli advokat, och om tre månader var hon äntligen färdigutbildad, redo att försörja sin mamma, pappa och övriga familj - fem personer. Alla arbetslösa.

För några månader sedan åkte jag taxi. Föraren var invandrare, hade dubbel akademisk examen i sitt hemland och jobbade sedan 8 år som taxiförare. Han vill mer, men det går inte. Han kan mer, men han får inte. Han har fel efternamn. Fel urspung. Han bor utanför gränsen.

HiFi-nördar

Jag imponeras över människor som gör sina intressen till en livsstil. Eller vad sägs om en golfare som glömmer att ta av spikskorna på jobbet, en frimärkssamlare som sover på postkontoret eller varför inte en pedant som sorterar sitt Nonstop-godis efter färg? Jag njuter när jag hör dessa historier. Intressen ska tas på allvar, ja vårdas ömt annars faller hela idén med att överhuvudtaget ha ett intresse.

Det finns en grupp som enligt mig sticker ut från de övriga nörd-kategorierna i vårt samhälle, nämligen de så kallade HiFi-nördarna. Dessa kan i sin tur delas upp i två underkategorier:
1. Ljudtekniker 2. HiFi-försäljare

Ljudteknikern är ofta medelålders, har haft en karriär som kompmusiker (9 fall av 10 som trummis) och klär sig oftast i slitna Toto-tshirts från 80-talet. Så är det. Varken mer eller mindre. Frisyren är en så kallad freestylevariant, dvs. den klipptes senast -89, såg inte bra ut då samt ser fortfarande lika förskräckligt hockeyaktig ut. Ett annat utmärkande drag hos denna underkategori är kärleken för snabbmat, och då gärna skovmål från den lokala Sibyllakiosken som genererar halva sin inkomst från landets ljudtekniker. Vanliga kommentarer är "Hur låter diskanten?", eller "Dra ner 300Hz!" Även den filosofiska frågeställningen "Vad är ljud?" förekommer.

HiFi-försäljaren klär sig mer propert. Stilen är vadderade 80-talskavajer (gärna vita) och loafers likt Vanhedens i Jönssonligan. Problemet med HiFi-försäljaren är dock att han helt saknar rimlig förståelse för när ett samtal kring teknik går för långt. Här måste du som kund vara tydlig. Sätt gränser!. En Hifi-försäljare pratar utan problem 2-4 timmar om vilken högtalarkabel som passar bäst. Han har helt enkelt mer kunskap än alla Hifi-uppslagsverk tillsammans och tvekar inte att använda sin kompetens. Kom ihåg: Var tydlig, sätt gränser annars riskerar du att tillbringa halva din vakna tid i HiFi-butiken. Sköter du dina kort rätt är dock HiFi-nördar en underbar liten grupp människor att umgås med.

Slutligen: Tack alla HiFi-nördar, ni förgyller mitt liv.

P.S Bilden är autentisk.

Pekpinnefasoner

Sverige vill ha en skola där man nyper elever i öronen. Hårt ska det nypas och helst utan hänsyn. Kraven ska höjas, flummet ska bort men vad blir kvar? Vad blir kvar av den skola som jag och många andra vill forma? Varför ska överbetalda män i kostym slå på trumman utan att någon protesterar? När trumman slår går vi tillbaka till en skola vi alla trodde var död. En skola där uråldriga magistrar och lärarinnor pekar med hela handen och där eleven bara är en del av maskineriet, det enorma kugghjul vi kallar skolan. Läraren är härskaren, eleven den evige slaven. Ett! två! Resultat! Resultat!

Jag protesterar, bland annat denna lilla text..men jag drömmer också om framtidens skola där vi blickar framåt istället bakåt. Elever behöver stöd, uppmuntran och inspiration, inte krav och åter krav. Betyg och åter betyg. Det s.k. "flummet" försvinner inte genom att vi tvingar eleverna att sitta stilla på sina stolar medan vi lärare dikterar alla villkor. Tänk framåt!

Jag och mina kamrater kommer att förändra och bygga nytt. Exakt hur det blir vet vi inte ännu, men vänta bara. Ja vänta bara tills vi står där mitt ibland er, beväpnade med vår examen. Se upp!, alla ni lärare med pekpinnefasoner, det är snart dags att abdikera. Framtiden är vår!

Vi två tillsammans

Det är söndag. Vi sitter och fikar. Vi pratar om livet, musiken och allt som finns runtomkring oss. Vi planerar vår sommar, vi drömmer om landet och alla dagar i vårt vackra hus. En ljus bild framträder samtidigt som kaffet droppar ner i bryggaren. En kopp tack!
Dricker en klunk. Ser ut genom fönstret. Byter lp-skiva.
Lundell sjunger om friheten. Jag frågar vad du tycker, och efter en stund lyssnar jag nyfiket på ditt svar. Tiden går. Frågorna blir färre, svaren bara fler. Genom varandra förstår vi livet. Tack.

Best of Blocket

Lite lättsam lördagsunderhållning har aldrig skadat. På sidan "Best of Blocket" kan du ta del av de knasigaste och mest osannolika annonserna från blocket.se En av mina favoriter är annonsen "FC-Barcelona-tröja" där försäljaren säger sig vara trött på att hans favoritlag aldrig vinner ligan och därför vill sälja sin matchtröja. "Jag är så trött på tomma ord", säger försäljaren. Han kan även tänka sig att byta sin matchtröja rakt av mot Real Madrids nya matchställ.

Kolla: Best of Blocket

Pensionsvarning?

I tvsoffan under hockeyns periodpaus:

Johan - Vad blir det för väder imorn?
Kicki - *skrattar* Sen när bryr du dig om vädret? "Mogen nog att prata pension?"

Marc Jacobs fashion show

Att ha gruppen Sonic Youth som liveband på en modeshow är helt rätt. Kolla själva.

Sonic Youth at Marc Jacobs fashion show

Tjugo minuter

Genom mina halvöppna persienner bländas jag av solen från innergården. Därnere samtalar några studenter om hur förmiddagen varit och hur dom ska tillbringa kvällen. Jag ställer fönstret ytterligare en bit på glänt och hör hur någon flåsande slänger sina sopor för sedan att stressad med andan i halsen springa till spårvagnen. Väl där ser hon hur nummer 11 lämnar hållplatsen samtidigt som hon besvärar sig över tanken på hur lång tid tjugo minuter är. På tjugo minuter hinner man nämligen läsa 30 sidor i en bok, se en hel hockeyperiod på tv, eller laga en halv middag och inse att om ytterligare tjugo minuter är maten klar. Likaså tar det tjugo minuter tills nästa spårvagn kommer. En kort tid kan tyckas, men en evighet ensam vid hållplatsen. Tjugo minuter.

Väl på spårvagnen inser hon att varken chauffören eller någon annan verkar ha särskillt brottom. Barnvagnar lastas, småbarn skriker, biljetter kontrolleras, pengar betalas, gratistidningar prasslar och ingen förutom henne själv verkar vara angelägen om att komma fram inom en överskådlig framtid. Pulsen slår sina snabbaste slag, och när plötsligt tanten framför snäser att dagens ungdom borde lära sig att veta hut är det som om allt kokar över för henne. Förseningen, tanten, barnen och allt det andra har liksom tagit över. Förhoppningen om en lugn eftermiddag är sedan länge bortblåst.

Väl på universitetet är dörren till lektionssalen redan låst. Inifrån rummet hörs rösten från en gammal professor som i total likgiltighet berättar om sin syn på världen. Plötsligt infinner sig dock en lättnad inom henne. Stressen förbyts till lugn. Hon ser sig omkring, lämnar byggnaden och stiger ut i solen. Om tjugo minuter går nästa spårvagn.

Naturell yoghurt

Vid kyldisken i mataffären:

Invandraren: - Du killen, vet du vilken yoghurt man ska ta när man vill ha en som inte är så söt?
Johan: - Ja självklart!. Den naturella yoghurten ska du ta då.
Invandraren: - Är du säker?
Johan: - Ehh..Ja, den smakar som..hmm. Den smakar naturellt?
Invandraren: - Natu..?.. vadå ?
Johan: - Ja..alltså...naturellt. Den har... ingen smak.
Invandraren: - Ingen smak? Vadå ingen smak? Jag vill ju att den ska smaka någonting.
Johan: - Jomen det gör den, men den är inte så söt som dom andra. Den har mindre socker.
Invandraren: - Jaja, okej mannen. Är det sån naturell yoghurt som man blandar med vatten i ett glas?
Johan: - Vatten i ett glas?..Jag vet faktiskt inte. Det har jag aldrig testat. Varför gör du det?
Invandraren: - Nej men jag har typ inte testat det, men jag har hört att det ska vara gott.
Johan: - Okej, men den funkar utan vatten också.
Invandraren: - Ah, okej mannen, tack för hjälpen.

Osmakliga osanningar

Jag är vansinnigt trött på människor som ljuger i tv och andra medier. Poltiker, företagare, affärsmän, byrokrater eller för den delen "vanligt folk" som till varje pris vill upprätthålla sin egen bild av sanningen. Programmet Uppdrag Granskning visade i ett inslag 19/3 om hur Sveriges avvisade flyktingar vid ett antal tillfällen fått åka tillbaka till sina hemländer i sällskap av berusad personal från kriminalvården. En och samma person har systematiskt under en längre tid druckit alkohol när hon varit i tjänst.

Sveriges invandrarfamiljer som dömts till avvisning och som blir tillbakaskickade till sina ofta krigshärjade hemländer blir genom sådana händelser behandlade på ett vedervärdigt vis. Att Sverige företräds av personal som tillåts vara onyktra på arbetet, och som dessutom ska ansvara för avvisning av människor i sorg och förtvivlan är både osmakligt och omännskligt. När chefen för transportmyndigheten fick frågan om han kände till kvinnans alkoholvanor menade han att detta hade inträffat vid två tillfällen som han kände till. Efter att reportern visat klart och tydligt att fallen var betydligt fler, bland annat genom att redovisa fakta från polis och andra som deltagit i utvisningarna hade kriminalvårdschefen inget minne av detta. Han hade inte heller något minne av att han personligen under 2006 rest till Kastrups flygplats för att be om ursäkt för att hans personal p.ga. alkoholmissbruk blivit avkastade av ett plan som skulle ta en dömd brottsling till sitt hemland. Avvisningen avbröts.

På samma sätt slingrar sig våra politiker när programmet Insider 20/3 ringer upp för att ta reda på varför riksdagens anställda är bland de friskaste yrkesgrupperna i landet, och nästintill aldrig sjukskriver sig. Poltikerna menar att dom helt enkelt lyckats hålla sig extremt friska sedan dom tillträdde arbetet i riksdagen. Deras personliga bloggar vittnar dock om någonting helt annat. Här skrivs ingående om influensor och andra sjukdomar. Samma dag som programmet ska sändas får redaktionen brev från två av de intervjuade med påstådda förklaringar till felaktigheter och hänvisanden till olika publicistiska dokument.
Bortförklaringarna är många. Oavsett hur många dom är bryr jag mig inte. Det står redan helt klart att politikerna ljugit och fullständigt förnedrat sig framför kameran genom sina bortförklaringar.

Alla är dom likadana, lögnarna. Dom som hela tiden vill söka ett polerat, genomtänkt officiellt svar som rimmar illa med verkligheten. Säga vad man vill om vissa journalisters metoder, och man ska alltid reservera sig för felaktigheter i programmen, men ibland är lögnen så patetiskt uppenbar att jag vill stänga av tv:n och aldrig nånsin slå på den igen.
Alla ni pampar och andra: Sluta ljuga!

Autobahn

Autobahn har ju verkligen sin charm när man tänker efter. Det finns någonting faschinerande i hur vägar binder samman människor från olika länder. Hur nya kontakter knyts. Alla bilar som dag och natt sliter sina dubbade däck mot den ändlöst gråsvarta vägsträckan. Och vad vore livet utan gruppen Kraftwerks låt med samma namn? Eller för den delen livet utan ett tyskdubbat Simpsons där Marge låter som en medelålders man. Tyskland, Tyskland.

West End Girls

80-talet - årtiondet då jag föddes och världen kom att dränkas av synthmattor. En härlig tid när man ser tillbaka på det såhär 25 år i efterhand. Säga vad man vill om pojkarna i Pet Shop Boys, men dom har trots allt spelat in en av de första skivor som fanns i min ägo (alltså inte längre), "Very" (-93). Omslaget är en orange, knottrig, legoliknande plasthistoria man inte glömmer i första taget och som symboliserar en tid då omslag var viktiga och nerladdning inte var uppfunnet. Nåja, 80-talet var det nu. Åtta år innan "Very" kom singeln "West End Girls", en electro-discolåt som är precis vad vi behöver mars 2008. Gör som jag och återupplev denna synthiga 80-talsklassisker.

Mormor

Klockan hade slagit två och släkten var samlad för att ta ett sista farväl. Klädda i svart och i sorg satt vi där, alldeles tysta. Cellon klingade vackert från läktarens valv samtidigt som någon fällde sin första tår. Orgeln gav ifrån sig ett stort spektrum av toner som snabbt letade sig ut i den lilla kyrkan. Ännu en antydan till gråt hördes.

Alla tänkte vi på samma saker. På hur mormor levt och hur hennes liv varit fyllt av goda gärningar. Hur hon med ren och innerlig kärlek med stor omtanke värnat om alla i sin omgivning och alltid satt sina medmänniskor i första rummet. Hur hon med sin härliga känsla för humor, empati och livsglädje lyckats ge oss andra en så stor del av sig själv. Eller hur hon arbetat, slitit och fött fem vackra barn. Fem barn som idag har sina egna familjer.

Samtidigt minns vi alla mormor på vårt eget sätt. Det finns minnen som är personliga, som varje människa bär med sig och som sätter speciellt djupa avtryck i våra hjärtan. Vi minns så mycket mer än vi tror.

Så var det då dags för mig att sjunga min sång till mormor. Framme vid kistan och till minnet av henne sjöng jag "Härlig är jorden", en psalm hon själv önskat till sin begravning. Det gick en hjärtskärande men samtidigt harmonisk känsla genom min kropp när jag tog de första tonerna. Alla minnen kom, samtidigt som jag kände att allt bara blev vackrare för varje sekund som gick. Jag såg människors ansikten, tröstlösheten. Hörde deras sorgsna gråt, men visste samtidigt hur mycket just denna psalm betydde för mormor.

Tillsist talade prästen. Han gav ett vackert tal och lät sedan oss släktingar ta plats vid kistan för ett sista farväl. Ståendes vid kistan tänkte jag på mormors vackra liv, och hur vi alla tillsammans denna dag hedrat hennes minne.

De vackra ljuden försvann.
Det är tyst här nu, alldeles tyst.
Tystnaden talar sitt egna språk.
Bara jag förstår.

För fem månader sedan hade jag precis flyttat in. Ett grått betonghus var mitt nya hem. Jag skulle börja ett nytt liv i ett nytt land.

Till en början var det som om hela min existens hade splittrats och två olika sidor bildats.

Som om jag hade placerat mig själv mellan två paralella världar.
Installerat min kropp mellan två motpoler. Plus och minus.

Världarna slet i mig. Dom slogs om min tid, dom kämpade hårt, besökte mina drömmar.

Det var ett krig där två törstande motståndare hade bestämt sig för att mäta sina styrkor för att se vem som var starkast.

Men redan efter en månad kom freden.
Morgonen bländade mig.
Kriget var slut.

Jag satt där, uppfylld av mina tankar.
Om några månader väntade någonting vackert.

En svart eftermiddag

I entrén står en man i 50-års åldern. Han har just parkerat sin bil i hotellets garage och tittar nervöst på sitt armbandsur. Bredvid honom står en ung flicka. Hon är 17 år, kommer från Asien och pratar på ett språk ingen förstår. Hon avslutar mobilsamtalet, ser nervöst på den gamle mannen som ler förväntansfullt mot henne.
Dörren öppnas. Stängs igen.
In stiger mannens jämnårige vän. De hälsar på varandra, och ser tillsammans upphetsat på den späda flickan som nervöst och med en klump i halsen besvarar deras blickar. Männen talar med receptionisten och ber om att få ett rum mot innergården. Pengar lämnas, nycklar delas ut och flickan följer med männen upp på deras rum. Väl där händer någonting som inte borde få hända. Den lilla flickan säljer sin kropp. Inom loppet av tio minuter är allt klart.

Jag vill inte tänka på det. Men jag måste.
Jag vill inte behöva se bilderna i mitt huvud när två avskyvärda kräk utnyttjar hennes unga kropp. Men jag måste.
Varför måste jag?
Jo, för att verkligheten stundtals är lika svart som vi tror att den är.
Glöm aldrig det.

Fem år

Jag blundar och letar i mitt minne.
Du finns där. Överallt finns du där.
Du ser så vacker ut. Vi ser så vackra ut.
Vi har sagt så mycket. Gjort så mycket.
Jag minns inte allt. Du minns inte allt.
Men ändå finns det där, djupt inom oss.

Vi tog ett beslut, vi kastade oss ut.
Vi lät de osäkra tvivlen stå tillbaka.
Vi litade på våra känslor.
Inget kunde hindra oss då. Inget kan hindra oss nu.
Fem år. Vad händer nu?

Mäktiga historier

Jag gillar fängslande berättelser. Berättelser som fyller tomma pappersark och kastar omkull våra fördomar. Som bryter ner, och omvandlar negativa tankar i våra stundtals iskalla sinnen.

Vi verkar i en tid då vi ska tycka någonting om allt. Allting måste värderas. Mätas. Lite som att vi sätter oss över livets gång för att vi redan vet bättre. Liksom redan har bestämt oss för att så är det. Jag vill inte hamna där. Där, långt nere i den svarta avgrunden av förutfattade tankar och dumdristiga beslut. Jag vill låta livets berättelser få arbeta sig in i mitt inre.
Låta dom dansa, springa eller kanske bara rofyllt sova en stund i min kropp.
Därinne är det glödande hett. Bara jag vet vad som sägs där. Och visst är det väl så att det finns berättelser som aldrig försvinner ur våra tankar? Sådana som för evigt skall etsa sig fast i våra medvetna hjärnor. Utan att vi tänker på det finns dom där, berättelserna.

Berättelsen om hur ett par små klarbruna ögon en gång för länge sen för första gången såg dagens ljus. Hur alla spände ögonen i det lilla barnet och utbrast; kolla vilken vacker liten clown! Eller kanske minnet av just den konserten, ja just den.. som för all framtid kom att förändra varje dag av våra liv. Jag minns den. Jag minns mycket. Gör du?

En som stretar emot

Jag inbillar mig att vi människor har ett fritt val.
Att vi står inför ändlösa beslut som är våra egna.
Men så sitter vi där igen, framför TV:n. Framför eländet.
Varför vi sitter där egentligen?
Och vad tittar vi på?
Alla vet. Schlager.

Eller rättare sagt, ni tittar. Jag kommer nämligen att ta mitt moraliska ansvar.
Sjunka ner i den skönaste av soffor och avnjuta den bästa av musikjournalistik.
Fredrik Strage skriver nämligen bra. Nästan för bra.
Han kryper under skinnet på musiken. Får musiker att säga mer än dom kanske borde.
Får mig, en fattig student att glömma all min kurslitteratur. Men det är kul. Jag njuter.
Just hans böcker behövs en mars-ruggig vårdag i Götet, för visst är det väl vår nu?

Ett industrigrått Tyskland hade nämligen vår för flera månader sen. Jag bodde där då.
Nu går jag och väntar på att Göteborg ska le mot mig igen.
Blomma ut i sann "goa-gubbar"-anda och blotta vårsolens strålar.
Så Göteborg, vad väntar du på?
Jag är otålig.

/Johan