White Bananas

I år är det 14 år sedan. Det var en lyckans dag, den dagen då jag för första gången la mina vantar på en bas. I brist på andra basbegåvningar blev jag klassens basist. Det var inte mer med den saken. Jag spelade på fyra strängar och såg glad ut. Ingen frågade varför, och ingen ville heller utmana min position som klassens basist. Vi började spela instrumental rock i bandet med tidernas sämsta namn; White Bananas. Vi satte upp egenhändiga affischer runt om på skolan som föreställde bananer utan färg. Detta var innan färgskrivarens tid. Vi blev sedan anklagade av några pensionärer för att vara främlingsfientliga, en anklagelse som helt saknade grund eftersom två 12-åringar och en 10-åring knappast ägnar sig åt organiserad främlingsfientlighet. På våra konserter ville vi istället sprida ett lyckligt budskap genom att alltid skänka vår publik en klase bananer under den sista låten; "Funeral". Till gitarrens stenhårda riff slängde vi banan efter banan ut i det stora (ja, vi tyckte det då) publikhavet. En banan träffade en kille i ögat. Han började grina och fick sy sen. Just i det fallet blev lyckan istället några stygn i ansiktet, men coola vara vi, på 90-talet.