Musikaliska känslor

Efter mina månader i tysk exil hade jag nästan glömt hur kul det var att spela musik. Jag hade förlorat den euforiska känslan som uppstår när man lär sig en ny melodi, spelar med sina kompisar, eller upptäcker nya ljud på sitt instrument. Det är en känsla som endast vi musiker är bekanta med. Vi har ensamrätt på den.
För även om de flesta människor kan lyssna och njuta av musik finns det faktiskt få saker som slår känslan av att själv spela.
I exakt samma ögonblick som strängen slås an skapas musiken. Just då blir den som verkligast och kanske mest äkta för sin lyssnare.
En inspelning kan egentligen vara hur bra som helst. Den kan få oss att gråta, minnas något eller längta bort till främmande länder. Men det finns saker den inte kan göra. Den kan aldrig helt återskapa känslan av hur musiken lät här och nu. I själva verket är den bara ett tidsdokument. Ett tidsdokument med musik som redan spelats. Toner som redan klingat ut. Fast å andra sidan, vad vore livet utan min kära skivsamling?

Jag spelar på min kontrabas idag. Den låter så fint. En timma går. Två timmar. Tiden står nästan stilla och spelglädjen jag länge saknat är tillbaka. Fingrarna flyger över greppbrädan. Blir varm, puh! Jag tar en paus. Spelar en timma till.

Goethe menade att musiken är den högsta konstformen. Han hade helt rätt. Musik är stort, riktigt stort.

Ett härligt liv

Halvsju ringer väckarklockan. Med sömniga rörelser söker jag snoozeknappen som gör allt för att gömma sig. Jag vill bara ligga en liten stund till. Ett par futtiga minuter. Bara kunna få låtsas att dagen inte har börjat än. Men det går inte, solen har redan vaknat och efter tre minuter är jag på benen. Jag sätter på mig kläder, snörar skorna och går den tre minuter långa promenaden hem till Kicki. Vi ser morgonsändningarna, bläddrar i tidningen och äter en mysig frukost tillsammans. Dagen kan inte börja bättre. Perfekt.

Jag åker till min praktikskola. Spelar bas hela dagen, träffar elever och hamnar i halvtimmeslånga samtal med min handledare om vilket kontrabasljud som är det ultimata. Vi har roligt tillsammans.
När dagen är slut ligger fyra nya cd-skivor och väntar på mig i brevlådan. Här ska det recenseras. Det är ett härligt liv.

17:e maj - en kamp

Idag kom brevet, det skriftliga beviset på att jag Johan Selin ska utsätta mig för 2008 års upplaga av Göteborgsvarvet. När jag skriver "utsätta mig för" så menar jag det verkligen. Det känns att domen kommer bli hård efter att jag flåsat mig igenom 21 km asfaltsterräng, för att inte tala om den sveda och värk som kommer uppstå dagen efter.
Men trots dessa oundvikliga smärtor känner jag mig ändå positiv inför loppet. Trots min bristfälliga fysik och oerfarna löparteknik kommer ändå känslan av att vara en av 57 000 andra löpare öveträffa det mesta. I brevet från tävlingsledningen uppskattar man att cirka 200 000 människor kommer att bevittna min löpardebut. 200 000! Ingen dålig siffra. Det börjar bli dags att träna på riktigt nu. Att vila sig i form verkar vara en dålig taktik. Värdefulla tips, någon?

30 light

Det slog mig idag att jag snart fyller 25. Halvvägs till 50 och om några år även halvvägs till pension. Pension!!? Ja, pensionen! En helt overklig tanke. Jag inväntar snart mina gråa hår.

Att fylla trettio har jag hört ska vara stort. Då ska man helst ha skaffat sig en examen, börjat arbeta, och kanske helst inhandlat ett vräkigt hus för några miljoner.
En vän som fyllde tjugoåtta sa skämtsamt: - "Ja, vid tjugoåtta vill man kunna kalla sig någonting, lärare till exempel".
Även om tonfallet var ironiskt så finns det ändå en gnutta allvar i kommentaren. Varje dag efter tjugofem är en nedräkning. En bit påväg till det magiska trettio-strecket. Tjugofem är nedräkningens period, en light-version av trettio. En slags "30 light".
Ungefär som att fylla trettio utan att få ut siffrorna 3 och 0. Att istället vara fem år yngre men samtidigt varje vardag kunna inkassera vuxenpoäng från karlavagnens sändningar. Att välja P4 istället för P3 är en del av processen. Det är en del av mitt liv, en del av att fylla 25. Äntligen!

På föreläsning

Föreläsningen idag var helt okej. Varken dålig eller bra. Temat var "Offentlighet och sekretess". En skäggig statsvetare i 30-års åldern skulle lära oss vilka regler som gäller för olika sorts handlingar. Rätt intressant, men hans sövande röst bar inte riktigt upp ämnet.
Efter en halvtimme började en blivande förskolelärare ställa frågor som föreläsaren inte kunde svara på. Det blev konstig stämning. Ingen sa nåt. Någon började packa ihop sina saker. Prassel. -"..vi kanske ska ta en paus", sa föreläsaren plötsligt. Han kliade sig i skägget och hämtade en kopp kaffe.

Under pausen kom några från min seminariegrupp fram till mig och ville att jag skulle förklara vår kurslitteratur:
-Du, som har sån koll...
-Har jag koll!?, sa jag, och började sedan klura ut nån slags förklaring på deras frågor. Slutsatsen blev ungefär att våra böcker gör saker svårare än vad dom egentligen är. Jag är så trött på uttryck som "heteronormativa begärsmarknader" eller "kognitiva processer" som får normalbegåvade människor att framstå som frågetecken.

Väl hemma låter jag istället musiken tala. Solen lyser utanför mitt fönster. "Here comes the sun again" sjunger M.Ward. Svårare än så behöver det inte vara.

M.Ward

Idag återupptäckte jag M.Ward. Under nio år hade jag glömt att han överhuvudtaget existerade, men han stod där hela tiden; i skivhyllan mellan ett par andra bortglömda 90-talsalbum. Nu är han i alla fall tillbaka.
Relationen med M Ward tog sin början -99 när jag var i Nantes (la France) och arbetade för Saravah. En kväll togs jag med till en rockklubb och hörde plötsligt någon tala engelska!! Mannen presenterar sig som "Mr M Ward", och han ber mig stanna kvar. En timma senare har jag upplevt en av det årets bästa konserter. Jag får med mig ett signerat ex av. skivan "Duet for guitars # som faktiskt just nu spelas på min stereo. He's back. Ingen är gladare än jag.

Vårpromenad i april

Antikvariatet

Idag besökte jag ett av stadens antikvariat. Hyllorna var fyllda utav ändlösa texter. Romaner, uppslagsverk, diktsamlingar, pjäser. Tusentals sidor, allt fanns. Sida upp och sida ner ur gamla böcker. Dom, som luktar så gott, ser så vackra ut och som berättar historier från en tid som inte existerar längre. En tid jag önskar jag fått uppleva.

Utanför fönstret springer några tonåringar ut och in i sina klädbutiker. Jeans, tröjor skor - dom vill ha det senaste. Jag tänker på annat. Inne på antikvariatet står nämligen jag, en pensionär och en ensam kvinna och bläddrar i böcker. Vi säger inget, bara bläddrar och smygläser lite. Någon mumlar med jämna mellanrum.

Jag borstar av dammet från en tunn bok längst in i hyllan. Tranströmer, perfekt, den köper jag. En man i slitna chinos knappar in priset på kassaapparaten. -"Tranströmer, vilken lyriker!", säger han och ler sitt allra bredaste leende.

Melodins fullkomlighet

Under sex minuter och trettioyra sekunder befinner jag mig i de vackra tonernas land.
Här avspeglas allt, allt som endast musik kan förklara. Här söker jag svaren, svaren på den oförklarliga skönheten, den eviga estetiken. Jag försöker beskriva den, men kan inte. Jag kan bara lyssna. Jag kan bara vänta. Svaren finns där, i tonerna, i melodins fullkomlighet.

Metallica -86

Det spelar ingen roll hur många skivor vi köper, hur många slitna cd-fodral vi släpar hem från biblioteket, eller hur många konserter vi ser på tv. Musik upplevs nämligen bäst på plats, live.
Jag sitter på min stol och gungar till en inspelning av Fredriksson,Kullhammar & Zetterberg - trioskivan "Gyldene Tider vol.3" (fullkomligt strålande skivtitel och tillika en effektiv känga till Per.G! Mer sånt.)
Problemet med bra liveinspelningar är bara att jag vill kunna vara på plats. Jag behöver vara där och känna basens pulserande sensträngar, trummisens köttiga sväng och saxofonistens räkor. Även om liveskivor återger fragment av hur svettigt det var när det väl begav sig är det ingenting i jämförelse med verkligheten. Ute i verkligheten kan vi aldrig trycka på paus, spola eller för den delen höja eller sänka volymen. Här bjuds vi istället på den äkta, ocensurerade versionen av musik. Inget snack om den saken.
Den skäggige film/tv -krönikören Orvar Säfström (fd. sångare i metalbandet Entombed) fick en gång frågan vilket som var hans starkaste konsertminne. Han kliade sig i skägget, såg in i kameran och svarade "Metallica -86". Med tanke på att jag var tre år 1986 var jag inte på plats den aktuella konserten. Jag har heller aldrig gillat metallicas musik, men vad spelar det för roll egentligen? Musik är personligt, subjektivt. Alla har vi vårt eget "Metallica-86".

White Bananas

I år är det 14 år sedan. Det var en lyckans dag, den dagen då jag för första gången la mina vantar på en bas. I brist på andra basbegåvningar blev jag klassens basist. Det var inte mer med den saken. Jag spelade på fyra strängar och såg glad ut. Ingen frågade varför, och ingen ville heller utmana min position som klassens basist. Vi började spela instrumental rock i bandet med tidernas sämsta namn; White Bananas. Vi satte upp egenhändiga affischer runt om på skolan som föreställde bananer utan färg. Detta var innan färgskrivarens tid. Vi blev sedan anklagade av några pensionärer för att vara främlingsfientliga, en anklagelse som helt saknade grund eftersom två 12-åringar och en 10-åring knappast ägnar sig åt organiserad främlingsfientlighet. På våra konserter ville vi istället sprida ett lyckligt budskap genom att alltid skänka vår publik en klase bananer under den sista låten; "Funeral". Till gitarrens stenhårda riff slängde vi banan efter banan ut i det stora (ja, vi tyckte det då) publikhavet. En banan träffade en kille i ögat. Han började grina och fick sy sen. Just i det fallet blev lyckan istället några stygn i ansiktet, men coola vara vi, på 90-talet.

Lördagsbetraktelse

Jag sitter på en kontorsstol av äldre modell. Takfläkten surrar, dörrar öppnas och människor gör sig redo för kvällen. I baren sitter en man. Hans skakiga hand lyfter glas efter glas. Öl efter öl. Ingen frågar hur han mår.

In genom hotellets entré ramlar några gaphalsiga fotbollsfans som på oidentifierbar svenska ber mig beställa 22 taxibilar åt dem. Hos taxibolaget skrattar man i luren och frågar sen; - 22 bilar? Är du säker?. -Ja!, utbrister jag och lägger på luren. Minuten senare töms hotellet på fans samtidigt som kvällens tredje kaffekopp är ett faktum. Jag läser en bok. Lyssnar på radio. Några tyskar fylls av lycka när de märker att jag kan deras språk. "Wunderbar!!!, säger de, varpå jag sedan lyckas sälja halva mitt godislager, som tyskarna sedan vänligt skänker tillbaka till mig på grund av min fina tyska. (Underbara människor)
Jag gillar mitt arbete. Jag erbjuder ju faktiskt människor ett hem. Det är fantastiskt. Alla är främlingar, men välkomna att bo hos mig. Jag öppnar min dörr (ej Tommy Nilsson-paralell), checkar in och.. "tada!" - allt är fixat. Om mitt humör är rätt kanske jag även sjunger en sång innan kvällen är slut, man vet aldrig. Spännande va?

On my way to the gig

Johan står med sin kontrabas på spårvagnen

Fyraåring: Maaaaammaaa vad är det där?
Mamma: Det är en kontrabas gumman, ett jättestort instrument.
Fyraåring: Varför är det så stort?
Mamma: Jamen det är så bara! Därför är inte så många som vill spela kontrabas.
Fyraåring: okej..

Gränsen

Vid spårvagnsstationen Gamlestadstorget finns en gräns. Allting som händer efter den gränsen händer i förorten, bortom innerstadens fasad. Gränsen har ingen mur, kravallstaket eller taggtråd, utan ritas upp av oss människor. Vi som väljer att kliva av, byta spårvagn för att slippa förortens käftar. Vi som går hem till våra uppvärmda lägenheter, handlar mat för en förmögenhet och som sedan glömmer bort att källsortera våra sopor. Vi bor ju trots allt innanför gränsen.

Som av en slump blev jag vid ett tillfälle kvarsittande på spårvagnen. Gränsen passerades. Jag hamnade tillsist i Hjällbo och andelen svenskfödda lyste med sin frånvaro. Jag var i minoritet, en "annan", men det gjorde mig inget. Jag började småprata med tjejen intill som berättade att hon hela sitt liv drömt om att bli advokat, och om tre månader var hon äntligen färdigutbildad, redo att försörja sin mamma, pappa och övriga familj - fem personer. Alla arbetslösa.

För några månader sedan åkte jag taxi. Föraren var invandrare, hade dubbel akademisk examen i sitt hemland och jobbade sedan 8 år som taxiförare. Han vill mer, men det går inte. Han kan mer, men han får inte. Han har fel efternamn. Fel urspung. Han bor utanför gränsen.

HiFi-nördar

Jag imponeras över människor som gör sina intressen till en livsstil. Eller vad sägs om en golfare som glömmer att ta av spikskorna på jobbet, en frimärkssamlare som sover på postkontoret eller varför inte en pedant som sorterar sitt Nonstop-godis efter färg? Jag njuter när jag hör dessa historier. Intressen ska tas på allvar, ja vårdas ömt annars faller hela idén med att överhuvudtaget ha ett intresse.

Det finns en grupp som enligt mig sticker ut från de övriga nörd-kategorierna i vårt samhälle, nämligen de så kallade HiFi-nördarna. Dessa kan i sin tur delas upp i två underkategorier:
1. Ljudtekniker 2. HiFi-försäljare

Ljudteknikern är ofta medelålders, har haft en karriär som kompmusiker (9 fall av 10 som trummis) och klär sig oftast i slitna Toto-tshirts från 80-talet. Så är det. Varken mer eller mindre. Frisyren är en så kallad freestylevariant, dvs. den klipptes senast -89, såg inte bra ut då samt ser fortfarande lika förskräckligt hockeyaktig ut. Ett annat utmärkande drag hos denna underkategori är kärleken för snabbmat, och då gärna skovmål från den lokala Sibyllakiosken som genererar halva sin inkomst från landets ljudtekniker. Vanliga kommentarer är "Hur låter diskanten?", eller "Dra ner 300Hz!" Även den filosofiska frågeställningen "Vad är ljud?" förekommer.

HiFi-försäljaren klär sig mer propert. Stilen är vadderade 80-talskavajer (gärna vita) och loafers likt Vanhedens i Jönssonligan. Problemet med HiFi-försäljaren är dock att han helt saknar rimlig förståelse för när ett samtal kring teknik går för långt. Här måste du som kund vara tydlig. Sätt gränser!. En Hifi-försäljare pratar utan problem 2-4 timmar om vilken högtalarkabel som passar bäst. Han har helt enkelt mer kunskap än alla Hifi-uppslagsverk tillsammans och tvekar inte att använda sin kompetens. Kom ihåg: Var tydlig, sätt gränser annars riskerar du att tillbringa halva din vakna tid i HiFi-butiken. Sköter du dina kort rätt är dock HiFi-nördar en underbar liten grupp människor att umgås med.

Slutligen: Tack alla HiFi-nördar, ni förgyller mitt liv.

P.S Bilden är autentisk.