Pekpinnefasoner

Sverige vill ha en skola där man nyper elever i öronen. Hårt ska det nypas och helst utan hänsyn. Kraven ska höjas, flummet ska bort men vad blir kvar? Vad blir kvar av den skola som jag och många andra vill forma? Varför ska överbetalda män i kostym slå på trumman utan att någon protesterar? När trumman slår går vi tillbaka till en skola vi alla trodde var död. En skola där uråldriga magistrar och lärarinnor pekar med hela handen och där eleven bara är en del av maskineriet, det enorma kugghjul vi kallar skolan. Läraren är härskaren, eleven den evige slaven. Ett! två! Resultat! Resultat!

Jag protesterar, bland annat denna lilla text..men jag drömmer också om framtidens skola där vi blickar framåt istället bakåt. Elever behöver stöd, uppmuntran och inspiration, inte krav och åter krav. Betyg och åter betyg. Det s.k. "flummet" försvinner inte genom att vi tvingar eleverna att sitta stilla på sina stolar medan vi lärare dikterar alla villkor. Tänk framåt!

Jag och mina kamrater kommer att förändra och bygga nytt. Exakt hur det blir vet vi inte ännu, men vänta bara. Ja vänta bara tills vi står där mitt ibland er, beväpnade med vår examen. Se upp!, alla ni lärare med pekpinnefasoner, det är snart dags att abdikera. Framtiden är vår!

Vi två tillsammans

Det är söndag. Vi sitter och fikar. Vi pratar om livet, musiken och allt som finns runtomkring oss. Vi planerar vår sommar, vi drömmer om landet och alla dagar i vårt vackra hus. En ljus bild framträder samtidigt som kaffet droppar ner i bryggaren. En kopp tack!
Dricker en klunk. Ser ut genom fönstret. Byter lp-skiva.
Lundell sjunger om friheten. Jag frågar vad du tycker, och efter en stund lyssnar jag nyfiket på ditt svar. Tiden går. Frågorna blir färre, svaren bara fler. Genom varandra förstår vi livet. Tack.

Best of Blocket

Lite lättsam lördagsunderhållning har aldrig skadat. På sidan "Best of Blocket" kan du ta del av de knasigaste och mest osannolika annonserna från blocket.se En av mina favoriter är annonsen "FC-Barcelona-tröja" där försäljaren säger sig vara trött på att hans favoritlag aldrig vinner ligan och därför vill sälja sin matchtröja. "Jag är så trött på tomma ord", säger försäljaren. Han kan även tänka sig att byta sin matchtröja rakt av mot Real Madrids nya matchställ.

Kolla: Best of Blocket

Pensionsvarning?

I tvsoffan under hockeyns periodpaus:

Johan - Vad blir det för väder imorn?
Kicki - *skrattar* Sen när bryr du dig om vädret? "Mogen nog att prata pension?"

Marc Jacobs fashion show

Att ha gruppen Sonic Youth som liveband på en modeshow är helt rätt. Kolla själva.

Sonic Youth at Marc Jacobs fashion show

Tjugo minuter

Genom mina halvöppna persienner bländas jag av solen från innergården. Därnere samtalar några studenter om hur förmiddagen varit och hur dom ska tillbringa kvällen. Jag ställer fönstret ytterligare en bit på glänt och hör hur någon flåsande slänger sina sopor för sedan att stressad med andan i halsen springa till spårvagnen. Väl där ser hon hur nummer 11 lämnar hållplatsen samtidigt som hon besvärar sig över tanken på hur lång tid tjugo minuter är. På tjugo minuter hinner man nämligen läsa 30 sidor i en bok, se en hel hockeyperiod på tv, eller laga en halv middag och inse att om ytterligare tjugo minuter är maten klar. Likaså tar det tjugo minuter tills nästa spårvagn kommer. En kort tid kan tyckas, men en evighet ensam vid hållplatsen. Tjugo minuter.

Väl på spårvagnen inser hon att varken chauffören eller någon annan verkar ha särskillt brottom. Barnvagnar lastas, småbarn skriker, biljetter kontrolleras, pengar betalas, gratistidningar prasslar och ingen förutom henne själv verkar vara angelägen om att komma fram inom en överskådlig framtid. Pulsen slår sina snabbaste slag, och när plötsligt tanten framför snäser att dagens ungdom borde lära sig att veta hut är det som om allt kokar över för henne. Förseningen, tanten, barnen och allt det andra har liksom tagit över. Förhoppningen om en lugn eftermiddag är sedan länge bortblåst.

Väl på universitetet är dörren till lektionssalen redan låst. Inifrån rummet hörs rösten från en gammal professor som i total likgiltighet berättar om sin syn på världen. Plötsligt infinner sig dock en lättnad inom henne. Stressen förbyts till lugn. Hon ser sig omkring, lämnar byggnaden och stiger ut i solen. Om tjugo minuter går nästa spårvagn.

Naturell yoghurt

Vid kyldisken i mataffären:

Invandraren: - Du killen, vet du vilken yoghurt man ska ta när man vill ha en som inte är så söt?
Johan: - Ja självklart!. Den naturella yoghurten ska du ta då.
Invandraren: - Är du säker?
Johan: - Ehh..Ja, den smakar som..hmm. Den smakar naturellt?
Invandraren: - Natu..?.. vadå ?
Johan: - Ja..alltså...naturellt. Den har... ingen smak.
Invandraren: - Ingen smak? Vadå ingen smak? Jag vill ju att den ska smaka någonting.
Johan: - Jomen det gör den, men den är inte så söt som dom andra. Den har mindre socker.
Invandraren: - Jaja, okej mannen. Är det sån naturell yoghurt som man blandar med vatten i ett glas?
Johan: - Vatten i ett glas?..Jag vet faktiskt inte. Det har jag aldrig testat. Varför gör du det?
Invandraren: - Nej men jag har typ inte testat det, men jag har hört att det ska vara gott.
Johan: - Okej, men den funkar utan vatten också.
Invandraren: - Ah, okej mannen, tack för hjälpen.

Osmakliga osanningar

Jag är vansinnigt trött på människor som ljuger i tv och andra medier. Poltiker, företagare, affärsmän, byrokrater eller för den delen "vanligt folk" som till varje pris vill upprätthålla sin egen bild av sanningen. Programmet Uppdrag Granskning visade i ett inslag 19/3 om hur Sveriges avvisade flyktingar vid ett antal tillfällen fått åka tillbaka till sina hemländer i sällskap av berusad personal från kriminalvården. En och samma person har systematiskt under en längre tid druckit alkohol när hon varit i tjänst.

Sveriges invandrarfamiljer som dömts till avvisning och som blir tillbakaskickade till sina ofta krigshärjade hemländer blir genom sådana händelser behandlade på ett vedervärdigt vis. Att Sverige företräds av personal som tillåts vara onyktra på arbetet, och som dessutom ska ansvara för avvisning av människor i sorg och förtvivlan är både osmakligt och omännskligt. När chefen för transportmyndigheten fick frågan om han kände till kvinnans alkoholvanor menade han att detta hade inträffat vid två tillfällen som han kände till. Efter att reportern visat klart och tydligt att fallen var betydligt fler, bland annat genom att redovisa fakta från polis och andra som deltagit i utvisningarna hade kriminalvårdschefen inget minne av detta. Han hade inte heller något minne av att han personligen under 2006 rest till Kastrups flygplats för att be om ursäkt för att hans personal p.ga. alkoholmissbruk blivit avkastade av ett plan som skulle ta en dömd brottsling till sitt hemland. Avvisningen avbröts.

På samma sätt slingrar sig våra politiker när programmet Insider 20/3 ringer upp för att ta reda på varför riksdagens anställda är bland de friskaste yrkesgrupperna i landet, och nästintill aldrig sjukskriver sig. Poltikerna menar att dom helt enkelt lyckats hålla sig extremt friska sedan dom tillträdde arbetet i riksdagen. Deras personliga bloggar vittnar dock om någonting helt annat. Här skrivs ingående om influensor och andra sjukdomar. Samma dag som programmet ska sändas får redaktionen brev från två av de intervjuade med påstådda förklaringar till felaktigheter och hänvisanden till olika publicistiska dokument.
Bortförklaringarna är många. Oavsett hur många dom är bryr jag mig inte. Det står redan helt klart att politikerna ljugit och fullständigt förnedrat sig framför kameran genom sina bortförklaringar.

Alla är dom likadana, lögnarna. Dom som hela tiden vill söka ett polerat, genomtänkt officiellt svar som rimmar illa med verkligheten. Säga vad man vill om vissa journalisters metoder, och man ska alltid reservera sig för felaktigheter i programmen, men ibland är lögnen så patetiskt uppenbar att jag vill stänga av tv:n och aldrig nånsin slå på den igen.
Alla ni pampar och andra: Sluta ljuga!

Autobahn

Autobahn har ju verkligen sin charm när man tänker efter. Det finns någonting faschinerande i hur vägar binder samman människor från olika länder. Hur nya kontakter knyts. Alla bilar som dag och natt sliter sina dubbade däck mot den ändlöst gråsvarta vägsträckan. Och vad vore livet utan gruppen Kraftwerks låt med samma namn? Eller för den delen livet utan ett tyskdubbat Simpsons där Marge låter som en medelålders man. Tyskland, Tyskland.

West End Girls

80-talet - årtiondet då jag föddes och världen kom att dränkas av synthmattor. En härlig tid när man ser tillbaka på det såhär 25 år i efterhand. Säga vad man vill om pojkarna i Pet Shop Boys, men dom har trots allt spelat in en av de första skivor som fanns i min ägo (alltså inte längre), "Very" (-93). Omslaget är en orange, knottrig, legoliknande plasthistoria man inte glömmer i första taget och som symboliserar en tid då omslag var viktiga och nerladdning inte var uppfunnet. Nåja, 80-talet var det nu. Åtta år innan "Very" kom singeln "West End Girls", en electro-discolåt som är precis vad vi behöver mars 2008. Gör som jag och återupplev denna synthiga 80-talsklassisker.

Mormor

Klockan hade slagit två och släkten var samlad för att ta ett sista farväl. Klädda i svart och i sorg satt vi där, alldeles tysta. Cellon klingade vackert från läktarens valv samtidigt som någon fällde sin första tår. Orgeln gav ifrån sig ett stort spektrum av toner som snabbt letade sig ut i den lilla kyrkan. Ännu en antydan till gråt hördes.

Alla tänkte vi på samma saker. På hur mormor levt och hur hennes liv varit fyllt av goda gärningar. Hur hon med ren och innerlig kärlek med stor omtanke värnat om alla i sin omgivning och alltid satt sina medmänniskor i första rummet. Hur hon med sin härliga känsla för humor, empati och livsglädje lyckats ge oss andra en så stor del av sig själv. Eller hur hon arbetat, slitit och fött fem vackra barn. Fem barn som idag har sina egna familjer.

Samtidigt minns vi alla mormor på vårt eget sätt. Det finns minnen som är personliga, som varje människa bär med sig och som sätter speciellt djupa avtryck i våra hjärtan. Vi minns så mycket mer än vi tror.

Så var det då dags för mig att sjunga min sång till mormor. Framme vid kistan och till minnet av henne sjöng jag "Härlig är jorden", en psalm hon själv önskat till sin begravning. Det gick en hjärtskärande men samtidigt harmonisk känsla genom min kropp när jag tog de första tonerna. Alla minnen kom, samtidigt som jag kände att allt bara blev vackrare för varje sekund som gick. Jag såg människors ansikten, tröstlösheten. Hörde deras sorgsna gråt, men visste samtidigt hur mycket just denna psalm betydde för mormor.

Tillsist talade prästen. Han gav ett vackert tal och lät sedan oss släktingar ta plats vid kistan för ett sista farväl. Ståendes vid kistan tänkte jag på mormors vackra liv, och hur vi alla tillsammans denna dag hedrat hennes minne.

De vackra ljuden försvann.
Det är tyst här nu, alldeles tyst.
Tystnaden talar sitt egna språk.
Bara jag förstår.

För fem månader sedan hade jag precis flyttat in. Ett grått betonghus var mitt nya hem. Jag skulle börja ett nytt liv i ett nytt land.

Till en början var det som om hela min existens hade splittrats och två olika sidor bildats.

Som om jag hade placerat mig själv mellan två paralella världar.
Installerat min kropp mellan två motpoler. Plus och minus.

Världarna slet i mig. Dom slogs om min tid, dom kämpade hårt, besökte mina drömmar.

Det var ett krig där två törstande motståndare hade bestämt sig för att mäta sina styrkor för att se vem som var starkast.

Men redan efter en månad kom freden.
Morgonen bländade mig.
Kriget var slut.

Jag satt där, uppfylld av mina tankar.
Om några månader väntade någonting vackert.

En svart eftermiddag

I entrén står en man i 50-års åldern. Han har just parkerat sin bil i hotellets garage och tittar nervöst på sitt armbandsur. Bredvid honom står en ung flicka. Hon är 17 år, kommer från Asien och pratar på ett språk ingen förstår. Hon avslutar mobilsamtalet, ser nervöst på den gamle mannen som ler förväntansfullt mot henne.
Dörren öppnas. Stängs igen.
In stiger mannens jämnårige vän. De hälsar på varandra, och ser tillsammans upphetsat på den späda flickan som nervöst och med en klump i halsen besvarar deras blickar. Männen talar med receptionisten och ber om att få ett rum mot innergården. Pengar lämnas, nycklar delas ut och flickan följer med männen upp på deras rum. Väl där händer någonting som inte borde få hända. Den lilla flickan säljer sin kropp. Inom loppet av tio minuter är allt klart.

Jag vill inte tänka på det. Men jag måste.
Jag vill inte behöva se bilderna i mitt huvud när två avskyvärda kräk utnyttjar hennes unga kropp. Men jag måste.
Varför måste jag?
Jo, för att verkligheten stundtals är lika svart som vi tror att den är.
Glöm aldrig det.

Fem år

Jag blundar och letar i mitt minne.
Du finns där. Överallt finns du där.
Du ser så vacker ut. Vi ser så vackra ut.
Vi har sagt så mycket. Gjort så mycket.
Jag minns inte allt. Du minns inte allt.
Men ändå finns det där, djupt inom oss.

Vi tog ett beslut, vi kastade oss ut.
Vi lät de osäkra tvivlen stå tillbaka.
Vi litade på våra känslor.
Inget kunde hindra oss då. Inget kan hindra oss nu.
Fem år. Vad händer nu?

Mäktiga historier

Jag gillar fängslande berättelser. Berättelser som fyller tomma pappersark och kastar omkull våra fördomar. Som bryter ner, och omvandlar negativa tankar i våra stundtals iskalla sinnen.

Vi verkar i en tid då vi ska tycka någonting om allt. Allting måste värderas. Mätas. Lite som att vi sätter oss över livets gång för att vi redan vet bättre. Liksom redan har bestämt oss för att så är det. Jag vill inte hamna där. Där, långt nere i den svarta avgrunden av förutfattade tankar och dumdristiga beslut. Jag vill låta livets berättelser få arbeta sig in i mitt inre.
Låta dom dansa, springa eller kanske bara rofyllt sova en stund i min kropp.
Därinne är det glödande hett. Bara jag vet vad som sägs där. Och visst är det väl så att det finns berättelser som aldrig försvinner ur våra tankar? Sådana som för evigt skall etsa sig fast i våra medvetna hjärnor. Utan att vi tänker på det finns dom där, berättelserna.

Berättelsen om hur ett par små klarbruna ögon en gång för länge sen för första gången såg dagens ljus. Hur alla spände ögonen i det lilla barnet och utbrast; kolla vilken vacker liten clown! Eller kanske minnet av just den konserten, ja just den.. som för all framtid kom att förändra varje dag av våra liv. Jag minns den. Jag minns mycket. Gör du?

En som stretar emot

Jag inbillar mig att vi människor har ett fritt val.
Att vi står inför ändlösa beslut som är våra egna.
Men så sitter vi där igen, framför TV:n. Framför eländet.
Varför vi sitter där egentligen?
Och vad tittar vi på?
Alla vet. Schlager.

Eller rättare sagt, ni tittar. Jag kommer nämligen att ta mitt moraliska ansvar.
Sjunka ner i den skönaste av soffor och avnjuta den bästa av musikjournalistik.
Fredrik Strage skriver nämligen bra. Nästan för bra.
Han kryper under skinnet på musiken. Får musiker att säga mer än dom kanske borde.
Får mig, en fattig student att glömma all min kurslitteratur. Men det är kul. Jag njuter.
Just hans böcker behövs en mars-ruggig vårdag i Götet, för visst är det väl vår nu?

Ett industrigrått Tyskland hade nämligen vår för flera månader sen. Jag bodde där då.
Nu går jag och väntar på att Göteborg ska le mot mig igen.
Blomma ut i sann "goa-gubbar"-anda och blotta vårsolens strålar.
Så Göteborg, vad väntar du på?
Jag är otålig.

/Johan