I entrén står en man i 50-års åldern. Han har just parkerat sin bil i hotellets garage och tittar nervöst på sitt armbandsur. Bredvid honom står en ung flicka. Hon är 17 år, kommer från Asien och pratar på ett språk ingen förstår. Hon avslutar mobilsamtalet, ser nervöst på den gamle mannen som ler förväntansfullt mot henne.
Dörren öppnas. Stängs igen.
In stiger mannens jämnårige vän. De hälsar på varandra, och ser tillsammans upphetsat på den späda flickan som nervöst och med en klump i halsen besvarar deras blickar. Männen talar med receptionisten och ber om att få ett rum mot innergården. Pengar lämnas, nycklar delas ut och flickan följer med männen upp på deras rum. Väl där händer någonting som inte borde få hända. Den lilla flickan säljer sin kropp. Inom loppet av tio minuter är allt klart.
Jag vill inte tänka på det. Men jag måste.
Jag vill inte behöva se bilderna i mitt huvud när två avskyvärda kräk utnyttjar hennes unga kropp. Men jag måste.
Varför måste jag?
Jo, för att verkligheten stundtals är lika svart som vi tror att den är.
Glöm aldrig det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar