Mormor

Klockan hade slagit två och släkten var samlad för att ta ett sista farväl. Klädda i svart och i sorg satt vi där, alldeles tysta. Cellon klingade vackert från läktarens valv samtidigt som någon fällde sin första tår. Orgeln gav ifrån sig ett stort spektrum av toner som snabbt letade sig ut i den lilla kyrkan. Ännu en antydan till gråt hördes.

Alla tänkte vi på samma saker. På hur mormor levt och hur hennes liv varit fyllt av goda gärningar. Hur hon med ren och innerlig kärlek med stor omtanke värnat om alla i sin omgivning och alltid satt sina medmänniskor i första rummet. Hur hon med sin härliga känsla för humor, empati och livsglädje lyckats ge oss andra en så stor del av sig själv. Eller hur hon arbetat, slitit och fött fem vackra barn. Fem barn som idag har sina egna familjer.

Samtidigt minns vi alla mormor på vårt eget sätt. Det finns minnen som är personliga, som varje människa bär med sig och som sätter speciellt djupa avtryck i våra hjärtan. Vi minns så mycket mer än vi tror.

Så var det då dags för mig att sjunga min sång till mormor. Framme vid kistan och till minnet av henne sjöng jag "Härlig är jorden", en psalm hon själv önskat till sin begravning. Det gick en hjärtskärande men samtidigt harmonisk känsla genom min kropp när jag tog de första tonerna. Alla minnen kom, samtidigt som jag kände att allt bara blev vackrare för varje sekund som gick. Jag såg människors ansikten, tröstlösheten. Hörde deras sorgsna gråt, men visste samtidigt hur mycket just denna psalm betydde för mormor.

Tillsist talade prästen. Han gav ett vackert tal och lät sedan oss släktingar ta plats vid kistan för ett sista farväl. Ståendes vid kistan tänkte jag på mormors vackra liv, och hur vi alla tillsammans denna dag hedrat hennes minne.