Tidlöshet

Stor musik kännetecknas ofta av sin tidlöshet. Den är lika viktig idag som när den skrevs.
De som var unga på 60-talet framhåller ibland att ingenting någonsin kommer att kunna mäta sig med den tidens musik. "Det var bättre förr" är visserligen en dammig inställning, men samtidigt känns det ibland som om ingenting har hänt på 40år. Tiden har stått stilla.

Det politiska innehållet i många av 60-talets låtar är fortfarande skrämmande aktuellt idag. Bob Dylans knivskarpa antikrigslåt Masters of war från 1963 vittnar om det. Vad har egentligen hänt på 45 år?

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
You put a gun in my hand
And you hide from my eyes
And you turn and run farther
When the fast bullets fly

.......

En sommartanke

Jag föredrar att minnas mina sommardagar genom svartvita bilder. I mitt huvud färglägger jag och bygger mina konturer, mina egna detaljer. Endast jag och mitt sällskap minns vilka färger som lyste vid kortets ögonblick. Ingen annan minns trädens färger lika tydligt som vi gör. Ingen annan minns dofterna, ja hela atmosfären på samma sätt. Charmen med det svartvita är att färgen fastnat i betraktarens minne. Färgpaletten är en exklusiv upplevelse. Någonting speciellt.

Samtidigt inbjuder en svartvit bild till att låta fantasin leva sitt eget liv. Vi kanske föreställer oss något ännu vackrare än den faktiska platsen. Olika färger vi hoppas ska finnas bakom den svartvita fasaden. Ett paradis. Vår egen drömplats. Verkligheten blir till dröm och tvärtom, och i detta virrvarr av dröm och verklighet framträder din unika bild. Den som bara du själv kan skapa.

Fotografering är en metod för att dokumentera världen. Vi vill fånga ögonblick, sprida budskap eller minnas sommardagar. Kvar blir världen som den egentligen ser ut, utan våra tolkningar och svartvita fantasier. En värld som inte låter sig fotas.
Den objektiva världen går nämligen inte att fånga på bild. Vi formar alla våra egna bilder, vår egen verklighet, vårt eget paradis..och tur är väl det.

Tidsresa

Hemma i Sundsvall skiner solen även om den mest kikar fram mellan molnen då och då. Göteborgs regniga fasad har bytts mot ett norrland som välkomnar med öppna armar. Igår kom jag vi äntligen fram med tåget, Kicki och jag. Resan pågick i fjorton timmar. En liten reglering i flygbolagets regler adderade plötsligt tio timmars restid. Men det gick bra. Vi hade ju varandra.
På Arlanda passade vi på att vandra runt i utrikesterminalen. Incheckningarna var i full gång, och vi lekte med tanken att ta ett spontanflyg till Moskva, eller kanske New York. Men det fick bli Sundsvall trots allt. Kära gamla Sundsvall eller Sönndsvall som man säger här i trakten.

Jag försöker vända tillbaka dygnet efter tio nätters portierjänst. Det ska bli så skönt att få leva med dagsljuset igen. Slippa gå och lägga sig när morgonen kommit, och kunna ta en kväll framför den sprakande brasan. Stugan väntar. Imorgon bär det av.

Ovan syns en bild på mig och mamma. Back in those days hade jag endast uppnått den respektabla åldern sju månader. Det är svårt att tänka sig att man varit en sån liten palt. Suttit i sina plyschkläder i mammas famn.
Kanske ska se om jag får på mig min gamla sparkdräkt igen.

Esbjörn Svensson

Att Esbjörn Svensson avlidit känns fortfarande overkligt. Det har snart gått en vecka sedan beskedet gick ut, men jag förstår det fortfarande inte. Är han verkligen död? Mannen, familjefadern och Sveriges kanske största jazzmusiker någonsin, Esbjörn Svensson. Död. Overkligt.

Även om vi aldrig träffades eller kände varandra berörs jag otroligt starkt av hans död. Jag tänker på styrkan som fanns i hans musik. Den som inspirerade så många - inte bara hans publik, utan kanske framförallt andra musiker som kommit att inse vad som egentligen går att skapa i jazzens namn. Esbjörn tog influenser från alla möjliga håll, bröt musikaliska mönster och med trion est hade han bokningar runt om i världen fram till 2010. Men musiken är inte allt. Esbjörns manager beskriver honom som en av de finaste människor han nånsin träffat. En ödmjuk man. Nu finns bara skivorna kvar, och alla oförglömliga minnen för dem som fick uppleva Esbjörn live.

Det kommer bli tomt nu. Vi saknar dig. Rest in peace Esbjörn.

Fotbollsbrottning

Efter två halvlekar var den tyska semifinalplatsen ett faktum. Jag hade skrikit, vrålat och krälat i tv-soffan under de första 45 minuterna. Andra halvlek kunde jag tyvärr inte se. På spårvagnen, påväg till jobbet fick jag istället ringa halva telefonboken för att hålla mig uppdaterad. Hela fem personer fick ett samtal med frågan:
"Vad står det!!?"..
Efter upplysningen att ingenting hänt i matchen ringde jag vidare..
"Vad står det!!?"..

De sista två minuterna såg jag på jobbets storbildsskärm. Visselpipan gav den slutgiltiga signalen. SLUT!! En underdog hade besegrat en favorit.

Ett lag utan förbundskapten (han var utvisad) hade segrat över ett utav sydeuropas bästa lag. Den tyske anfallsstjärnan Podolski firade vinsten med att brotta ner en av maskotarna på planen. En lyckans brottningsmatch, en underbar syn.
Nu inväntar vi det tyska guldet.

Pernilla

Efter att ha sett följande klipp kan jag bara konstatera att detta är bland det värre jag hört ur den svenska musikhistorien. En sjungande Pernilla Wahlgren som får en sax upptryckt i ansiktet. En förfärlig låt, ja rentav en skamfläck, men väldigt kul.

Se länken nedan
Pernilla får en sax upptryckt i ansiktet

Kinesiska för nybörjare

En kinesisk turist berättade häromdagen att det skulle ta honom exakt en månad att lära sig flytande svenska.
- Hur vet du det, undrade jag, och kinesen brast ut i ett gigantiskt treminutersskratt. Alla hans kompisar hängde på och jag förstod inte riktigt vidden utav mitt skämt. Någonslags asiatisk ironi tänkte jag, spännande..
När han lyckats sansa sig berättade han att jag kommer behöva minst fem, kanske 10 år för att lära mig kinesiska. Eftersom kinesen hade så gott självförtroende valde jag att låta honom läsa några ord ur en svensk broschyr. Det lät som...en blandning utav alla språk i världen..lite som kinesiska faktiskt. Men det var kul.
Vi bestämde att vi skulle träffas om fem år och jämföra våra kunskaper. Hans svenska mot min kinesiska. Så, vad tror ni..vem vinner om fem år, jag eller kinesen?

Några gånger om året låter jag min ändlösa fantasi ta mig i nya riktningar. Allt börjar med en idé och utifrån den bygger jag sedan mitt imperium, min egen värld utav olika projekt. Bland alla nya inspirerande idéer blir jag stundtals upprymd över min egen genialitet. Jag bygger upp en drömvärld, en slags bubbla där jag föreställer mig hur bra min tillvaro kommer att bli. Jag ser hur nobelpriset läggs i min hand samtidigt som mitt namn etsar sig in i Amerikas Hall of Fame Nej!, riktigt så extremt är det faktiskt inte, men visst har jag mina stunder av njutningsfull självgodhet. Vem har inte det?

I januari satt jag på mitt enkla studentrum i Tyskland. Jag vältrade mig i mitt Itunes-bibliotek och drog slutsatsen att mitt musikintresse för länge sedan passerat gränsen för normal nivå. Någonstans där väcktes idén om att börja skriva om musik.
Några månader senare kallas jag plötsligt frilansskribent, går på redaktionsmöten och ska bevaka Stockholms jazzfestival för Sveriges grymmaste musiktidning. Alla kommer vara där. Patti Smith, den alternativa rockens godmother är bara en av alla storheter som gästar huvudstaden 16-19 juli.

Alltså, mycket har hänt sedan januari. Här kommer ett utdrag över ett par tänkvärda småsaker:

1. Jag är ej längre att betrakta som halvtysk.
2. Inhandlar återigen svensk A-fil (min räddning i natten)
3. Slipper Kill Bill-lärarinna i litteraturvetenskap.
4. Äter kebabpizzor på återkommande basis.

Måhända småsaker, men viktiga i min värld. Vad som är ännu viktigare är min kärlek. Henne älskar jag bara mer för varje dag som går. Vi har det bra ihop. Vi två, stockholm jazz och sommar. En oslagbar kombination.

Viva la Vida

Coldplay är bandet som efter sitt genombrott år 2000 verkar ha använt sig av "repeat-knappen" vid inspelningen av nya skivor. Samma ljudbild, samma ballader och därmed ett sound vi känner igen. Jag har ägnat åtskilligt med tid till att fundera på varför vissa band väljer "repeat-knappens" snåriga stigar. Många band känner troligen pressen efter den hyllade genombrottsskivan, och försöker upprepa sin succé. Men tröttnar inte fansen? Känner dom sig inte snuvade, ja rentav lurade på sin veckopeng?
Skivor är idag alldeles för dyrt, och ett slätstruket album löser inte direkt detta världsproblem.
Så, vad gör då Colplay efter fyra album och åtta år i branschen? Jo, dom anlitar Bowies gamle medproducent Brian Eno, spelar in ett innovativt och nytänkande album, döper det till Viva la Vida och sätter en revolutionstavla på omslaget. Det kan inte bli bättre. All heder åt Coldplay.

Halvbisarr inre monolog fredag den 13:e

Fredag 13:e 02.33
- "Jag hoppas inte att fredag den 13:e är ett otursdatum. Jag orkar inte oroa mig. Men tänk om en man i hockeymask och motorsåg stiger in genom dörren. Så absurt! Vad gör jag då? Hur ska jag försvara mig samtidigt som flera hundra personer sover i huset. Vem ska jag ringa? Hinner jag ringa någon innan det är för sent? Jag har ett ansvar. Ett stort ansvar. Finns ingen tid för galna motorsågsmän. Dum tanke.
Min kollega är rädd för spöken. I köket skjuts lådor ut fast ingen rör dom. Knivar flyger genom luften. Den asiatiska flickan från filmen "The Ring" bor nere i garaget. Hon huserar bakom bråten i ett utav hörnen. Jag har hört att hon kryper fram vid midnatt. Hon går runt i sitt vita nattlinne, ser in genom bilrutor och står och väntar på sällskap. Klockan är 02.33. Vågar du gå ner? Vågar du gå den knarriga trappan ner till garaget? Ensam och utan ficklampa, vågar du det? Utan telefon eller larm, vågar du? Jag stannar nog häruppe."

Late nights

Nätterna känns kortare på sommaren. De hinner knappt börja innan solen går upp och tidningen kommer. Timmarna mellan 22.30 - 07.00 tillbringar jag vid datorn med svart kaffe och hembakta muffins. Det är en bra tillvaro. Knappt några gäster vakna. Endast ett svagt surrande ljud ifrån läskkylen stör mina nattliga rutiner.Surrrrr.

Allt går på rutin. Checka in. Checka ut. Räkna pengar. Skriva listor. Förklara vägen till avenyn. Sälja kaffe. Le åt pensionärer. Sedan dags att åka hem. Ungefär så känns det. Ett virrvarr av semestrar och affärsresor som äger rum medan jag fördriver min tid i lobbyn. Men jag trivs med det. Jag trivs med ett liv på andra sidan dygnet. En tid då ni alla sover, och jag arbetar. En känsla av att göra någonting ovanligt. En otroligt barnslig känsla av att få sitta uppe sent. Det är förmodligen barn-jaget som lever kvar. Jag hoppas det i alla fall. Ett vuxet barn som inte vill gå och lägga sig. En förvuxen tonåring som gillar sena näter. Är det vad jag är? Jag hoppas det.

Drömbandet

Ibland leker jag med tanken att få sätta ihop ett drömband. Att några få utvalda (av mig) musiker placeras i en studio, någon trycker på "record" och sedan är allt igång. Det är lite som tv-programmet "Godkväll" (ser jag på det?), där de medverkande får bjuda in middagsgäster, vilka som helst, som sedan ska komma på middag hos dem.

Valet av musiker i mitt drömband handlar mycket om personen bakom instrumentet. Jag vill ha ett band med attityd. Ett band vi aldrig glömmer. Så, varsågoda.. här är bandet.


Trummor - Tony Williams

Bas - Kim Gordon

Gitarr/körsång - Frank Zappa

Sång - David Bowie

Det är en obeskrivligt härlig känsla att...

...möta sommaren tillsammans med den man älskar.
...vakna upp, känna ledigheten och somna om igen.
...se fram emot långa nätter framför brasan.
...tänka på framtiden, den underbara framtiden.

This is England

Filmen This is England är berättelsen om skinheadkulturen under 80-talets England.
12-årige Shaun bor ensam med sin mamma i en av Englands kuststäder efter att hans pappa dött som soldat i Falklandskriget. Han är en ensamvarg, blir mobbad i skolan men allt förändras när han en dag träffar några skins som tar emot honom i gruppen. Han får en Ben Sherman-skjorta, Dr-Martens-kängor och intar direkt rollen som gruppens lille maskot.

Filmen visar på hur skinheadkulturen, som till en början var en politiskt obunden arbetarklasskultur där medlemmarna lyssnade på ska-musik och drev runt på Englands gator, plötsligt utvecklades till en alltmer rasistisk gruppering.Rasism och främlingsfientlighet är frågor som ständigt behöver belysas för att stoppa såna tendenser i samhället. This is England är en trovärdig, stark och ärlig film.
Riktigt bra. Se den.