Jag har en kompis

Jag har en kompis, Erik. Vi har ett band ihop.

Erik är lite speciell. Han spelar trummor i bar överkropp, gör en film och lägger upp allt på youtube. Se själva:

Fiasko? Nej, verklighet.

Det är dagen efter finalen och alla svenska schlagerfans står med brallorna nerdragna. Media har återigen lurat dom alla. Jag själv njuter av det faktum att plastikoperationer eller glittriga klänningar inte verkar hjälpa särskillt mycket. En veckolång bevakning har dagligen rapporterat om Sveriges goda chanser och hur fantastiska vi är. Men efter i finalen igår, som jag förövrigt inte såg föränn de sista fem minuterna, kan vi bara konstatera att det inte riktigt blev som flera miljoner svenskar trodde.

"Vad gör vi nu?", frågar sig en krönikör i Expressen.
Ja du, vad sägs om att ignorera skräpet och istället satsa på att få människor att spela musik som betyder nåt. Musik som är fri från den glammiga ytan och istället spelar roll på riktigt. Precis det ska vi göra. Och en sak till. Varför inte skicka Crister Björkman på exilresa till valfritt ökenlandskap? Han kan behöva en paus. Jag betalar biljetten.

Fred nu

Alla kämpar vi för olika saker. Vi drar våra liv åt olika håll. Vissa av oss är röda, andra blå. En del ställer sig i mitten. Vissa ägnar sina liv åt att göra plånboken så tjock som möjligt. Andra nöjer sig med självförsörjning, ekologisk mat och vedeldad ugn. Ett enkelt liv. En primitiv tillvaro.

Vi människor är olika och så bör det förbli. Vi strävar mot olika mål och vi har olika tankar om hur vi når dom målen. Men i många delar av världen krigas det. Människor slipar sina knivar och väntar i mörkret på sina motståndare. I gryningen slår dom till, och allt rapporteras sedan hem till oss i Sverige. Där sitter vi i tv-soffan och suckar, beklagar oss och tänker att "vilken tur att det inte drabbar oss". Vi klarade oss.

Men alla gör inte så. Det finns dom som vill sprida buskapet om fred. Tanken om de vita duvornas tid. Vore det inte bättre om vi alla gjorde det?

Nattportier - 03.00

Tre på morgonen stiger dagens första gäst in genom dörren. Det är antingen sent eller tidigt, beroende på vem man frågar. Det är på dygnets stilla sida, några timmar då allt går på tomgång. Endast gatans neonklädda ljus bryter mörkret. Om några timmar är tystnaden och stillheten borta. Då rör sig människor på gator och torg, spårvagnarna dånar och vi försöker hinna med allt vi kan. Nu är det bara tyst. En lugn tillvaro.

Hotell är märkliga platser. Här samsas familjer, tyskar och halvalkoliserade affärsmän om min tid. Hit kommer dom, alla luffare, sökare eller människor som bara vill ha någon att prata med. Någon som lyssnar på deras kallprat som aldrig tar slut. Pratet om ett liv där 360 dagar om året består av hotellnätter. En familjelös tillvaro; ett slags luffarliv i kostym.

Men hit kommer också familjer med den storslagna drömmen om att få ta sina barn till Liseberg. Att få se en fet rosa kanin slänga ut gratisgodis. Bli illamående i radiobilarna. Äta ihjäl sig på sockervadd för att sedan inte kunna bära hem lottovinsten på tre ton choklad. Livet är hårt ibland.

Ett rockband var här också. Dom såg ut som omslaget till Rolling Stone. Fem amerikaner med sina flickvänner. Vi pratade en stund om konst, om musikens värld och konstaterade att Velvet Underground är tidernas bästa band.

Jag dricker mitt kaffe. Snart morgon. Bara fyra timmar kvar.

Hur mår du?

I huset för framtida lärare - pedagogen, läser vi studenter böcker om pedagogik. Väldigt logiskt egentligen, inga konstigheter. Men lärarutbildningen får nästan dagligen kritik i media om hur dålig den är. Hur vi studenter inte förbereds tillräckligt bra för att arbeta som lärare. Jag kan hålla med om att kritiken är väl hård ibland även om mycket oroar mig. Jag blir mörkrädd när jag märker att min egen seminarielärare, professor i pedagogik, inte ens kan leda en diskussion i klassrummet. Endast ett par av oss kommer till tals under tre timmar. Jag försöker intala mig själv att han är professor i "teorin" och att praktiken är en helt annan sak, men borde man inte kunna ställa praktiska krav på en professor? I jämförelse skulle man kunna ta en professor i t.ex. kontrabas. Hur skulle hans elever reagera om han inte kunde spela en endaste ton på instrumentet, utan bara prata om det. Bisarr tanke egentligen.


Men då och då dyker det upp ljusglimtar i lärarutbildningen. En av böckerna jag läser nu tar upp hur vi människor anpassar vårt språk socialt. T.e.x. frågan "Hur mår du?" blir väldigt märklig om den ställs mitt i ett samtal tillskillnad mot när den ställs för att bara kolla läget när man träffar någon. För att överföra teori till praktik testade jag idag på både flickvän och några kompisar. Efter några minuters samtal slängde jag plötsligt ur mig.. "Hur mår du?", och alla tre blev naturligtvis väldigt överumplade av min fråga, nästan som om något var fel på dom. Ställer man samma fråga direkt när man träffas är det "socialt okej" och svaret blir garanterat "Jodå, bra och du?" Testa själva!


Nu väntar en lång natt på hotellet. Jag gör mitt första pass som nattportier sedan jag kom hem från Tyskland. Passar på att önska alla en god natt nu innan jag går till jobbet.

Beck - geniet

Sedan ett par månader finns en härlig 90-talsklassiker återutgiven på cd - Odelay deluxe edition. Det handlar om artisten som känns lika rätt idag som 1996. Han som började sin karriär som loser för att senare bli en av alternativpoppens största. Mannen, geniet - Beck.
Albumet finns nu återutgivet med hela 33 låtar - en del nya plus remixer.

Onödigt vetande vol.1

Jag intervjuade Jill Johnson i veckan. Fick därefter veta att hon tydligen inte är den trevligaste sångerskan i vårt schlagerskadade land. Enligt en säker källa kan johanselin.se nämligen avslöja att sångerskan Sanna Nielsen är trevligast bland Sveriges kvinnliga artister (20-something men ser ut som 40 - ja, det är hon).
Lill Lindfors knep jumboplatsen i samma omröstning.


Lill Lindfors

Avloppsmannen

Jag har all respekt för människor som läser dikter på spårvagnen. Jag gör det nämligen själv ibland. Men det som hände förra veckan har fått mig att fundera över vad människor egentligen läser.
På sätet framför mig satt en kille som jag efter 10 minuter kunde konstatera att jag sett på bokrean. Han var så att säga "först in och sist ut" på premiärkvällen, och kassen han släpade hem var enorm. Nu, några månader senare satt han alltså framför mig och tog plötsligt upp en bok. Trots att jag hade min ipod igång, djupt inne i ett av mina musikaliska rus, kunde jag inte motstå att tjuvläsa ur boken. Det var en diktsamling. Första raden minns jag fortfarande nästintill ordagrant. Ungefär..


"Jag kan inte sluta tänka på alla bajskorvar som flyter runt i våra rör och avlopp"

...och sedan efter några rader.

"Man kanske skulle besöka ett reningsverk, låtsas att man var lärare åt en skolklass"

Killen höll boken intill ansiktet som om han var närsynt. Han nästan pressande sidorna mot sina glasögon, lite som om han ville dölja texten för oss övriga passagerare.
Han läste dikten en gång. Tog sedan en paus. Tittade ut genom fönstret. Öppnade boken och läste dikten en gång till.
Jag tänkte för mig själv, vad funderar han på? Avloppsrör? Allt som flyter omkring? Reningsverk? Att vara lärare åt en skolklass?

Slutligen, efter att ha läst dikten fyra gånger stiger avloppsmannen plötsligt av spårvagnen. Kvar sitter jag och funderar. Vem är han egentligen?, han som läser dikter om avloppsrör.

I'm back

På grund av den senaste veckans arbete med recensioner och baselever har bloggen fått vila lite. Imorn kommer i alla fall ett nytt fräscht inlägg. Innan dess kan ni passa på att kolla in youtube's supergirl på bas - Tal Wilkenfeld

Sundsvall Dragons

Ända sedan jag lade min sportkarriär på hyllan har jag levt i tron om att sport bara är sport, och att en förlust inte behöver betyda jordens undergång. Jag har till och med retat upp folk som inte förstått hur jag kunnat ställa mig så otroligt likgiltig till Sveriges resultat i olika mästerskap. Jag har stängt av tv:n, bryggt lite kaffe och konstaterat att sport är just..sport. Ingeting att gräma sig över. En rätt skön inställning när man tänker efter. Men så igår, under en basketmatch på tv förändrades allt.
Mitt hemmalag, Sundsvalls stolhet - Sundsvall Dragons, som under hela säsongen fullkomligt dominerat basketligan stod nu i underläge i finalserien mot Solna. Dragons hade redan trots sin favoritstatus förlorat de två första finalmatcherna. Man var nu tvungna att vinna för att Solna inte skulle knipa SM-guldet. Innan finalen var alla överens: Sundsvall skulle ta SM-guld. Allt annat var otänkbart. Jag kände mig lugn, men redan efter två matcher såg det alltså mörkt ut. Sveriges tidningar började skriva artiklar om att Dragons som aldrig vunnit basketligan och utan vinnartradition inte skulle klara presssen. När tredje matchen var slut var sorgen ett faktum. Dragons, årets stjärnlag hade besegrats. Sundsvall hade än en gång snuvats på guldet, och dessutom av ett Stockholmslag!!

Mina känslor efter förlusten var äkta. Jag kan inte minnas att jag någonsin kännt mig så nere på grund av sport. Sport är ju som sagt bara..sport. Men jag struntar i hockey, jag ignorerar fotboll, jag väljer basket, jag väljer Sundsvall Dragons. Jag älskar er!, se nu till att vinna ligan nästa år.

Tårtkalas

Idag fyller Kicki 24 år. Hurra! Vi har suttit med gott sällskap och njutit på verandan hela eftermiddagen. Paket efter paket har öppnats. Jag kan varmt rekommendera kombinationen tårta + solsken. Adderar man dessutom trevligt folk blir allt bara ännu bättre. Trust me. Just nu gör jag mitt klädval inför kvällen. Vad sägs om en cool NY-tshirt till en kritstrecksrandig kavaj? Känns helrätt!

Jag köpte konsertbiljetter till Kicki i present; Anders Widmark och Sara Isaksson. Nu väntar först en härlig middag, sen en promenad hand i hand ner till Lorensbergsteatern där konserten äger rum. Önskar er alla en trevlig kväll.