Kontakt

Telefon: 070 2006327 Mejl: johan_selin@yahoo.se


fredag 25 juli 2008

True Art














I ett samhälle där människor suktar efter framgång blir konstbegreppet alltmer intressant. Vi lever i ett samhälle där alla vill bli kända. Människor vill synas i tv, blotta sig i dokusåpor, ja nästan gå hur långt som helst för att få sina 15 minutes of fame. Oftast räcker några minuter för att casha in några miljoner och sedan leva resten av livet som B- eller C-kändis. En bortglömd föredetting.

Den pojkaktiga 70-talsidolen David Cassidy (som numera är 50 plus) sa i en intervju att vem som helst kan bli miljonär, men att det som överlever i slutändan är hantverket. En artist med ett genuint uttryck dör aldrig.

Då det begav sig var han en av världens största artister med större fanclub än både Beatles och Elvis. Tjejerna skrek halsarna av sig, kastade sina underkläder. Efter några år tröttnade han.
Vem var egentligen David Cassidy? Mannen på tv eller den verkliga versionen av kött och blod? Han visste knappt själv.

Du kan vinna på lotto, spela in en hit eller göra en smart lägenhetsaffär men faktum kvarstår; har du inget innanför pannbenet, dvs. ingen verklig ide med din konst blir du inget föremål för historieböckerna. Du blir bara en blek, kommersiell kopia. Dina miljoner bränner du i samma stund som ditt bankkonto fylls. Du stillar snabbt dina lyxiga behov. Sedan väntar socialen.
Har jag fel?
Njae..
Några av 90-talets största svenska onehitwonders lever idag på existensminimum.
Den freakade hiphopartisten Leila K är ett exempel. När hon blev intervjuad av Fredrik Strage efter sin kariärr ville hon ha 2000 spänn. Efter halva intervjun stack Leila. Pengarna hade hon redan fått.

Dagens verkliga konstnärer lever i en konstant motvind. De huserar i skitiga replokaler. Arbetar på nedläggningshotade jazzklubbar. Lever sina liv på kulturbidrag. Samtidigt säljer Smurfhits multum och folk hyllar Charlotte Perellis senaste plastikingrepp. Vet ni förresten vilken grupp som just nu är störst i Sverige?
Lasse Stefanz.

Kommersiella krafter och musik är ingen bra kombination. Bra musik skapas aldrig på ytan. Den spelas inte i smetiga radiokanaler eller avklädda videos på MTV. Den sanna konsten är ett resultat utav en fri konstnärs idéer och inspiration. Här finns viljan att förändra, att uttrycka något.

Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie stoltserar med en fin slogan.
Independent Jazz For World Peace.

That's my cup of tea.

måndag 21 juli 2008

Patti Smith


Patti Smith har många namn; Rockmormor, Queen of Rock, Punkens Gudmor, ja listan kan göras lång. Hon är på många sätt en unik artist med sina samhällskritiska, poetiska texter. Musiken är simpel, slagkraftig och helt utan ambitioner att låta särskillt bra. Hennes klarinettsolon på Sthlm-jazz är troligen bland det mest ostämda som någonsin spelats på stora scenen. Men det gör inget. Fansen älskar henne ändå.

Filmen om Patti Smiths liv - Dream of Life, visas just nu i Sverige. I filmen skämtar hon om journalisternas ständiga fråga:
-How does it feel to be called the queen of punkrock?
På presskonferensen häromdagen fick hon exakt den frågan. Jag höll andan och inväntade Pattis svar.
-It's better to be called the Queen of punkrock than a piece of shit

onsdag 2 juli 2008

Esperanza Spalding

I sommar tänkte jag intervjua jazzbasisten Esperanza Spalding under Stockholm Jazz Festival. Hon är inte bara unik i rollen som kvinnlig kontrabasist. Hon sjunger också...samtidigt som hon spelar bas. Vilken kvinna!

Se klippet från David Letterman.