Jönköping

Först en kort upplysning. Thåströms senaste skiva är en lågmäld
akustisk-industrirock-melankoli-sak som infriar alla mina förväntningar.
På fredag träffar jag mannen i Lisebergshallen.

På plats i Jönköping. Filmkväll. God mat. Bra sällskap. Njutbart.
"Start me up" med Rolling Stones går på hög volym i brorsans lägenhet. Känns som en behaglig och lämplig pepp-låt. Vi laddar inför en hockeyeftermiddag. Timrå möter HV71
och våra nerver befinner sig i upplösningstillstånd. Må de rödvita bevara norrlandshedern.

Nu: indisk mat och hockey.

Friday.

På gymnasiet förnekade jag Thåström.
Vad hade en punkikon att tillföra mitt liv?

Jag hade ju Britpop, Beatles och Bowie. Mer behövdes liksom inte.
Min vän Pontus försökte pracka på mig ikon efter ikon. Lundell, Thåström, Neil Young..

Nu, tio år senare tvingas jag erkänna min enkelspårighet.
Nu faller jag dagligen pladask för treackords-låtar med skränig punksång. Lägg därtill mina ovärdeliga favoriter i Thåströms ballad-katalog (Varför är du så tyst, Flicka med guld), och du börjar få grepp om vad som numera flippas fram i min ipod.

Det är en befriande känsla att låta sig hypnotiseras av musik som innehåller så mycket vilja, smärta och outtömlig energi. Varje ton känns som ett stort kraftfält.

När Thåström släpper sin nya skiva lyssnar Sverige. På fredag är det äntligen dags.Räknar dagar.