Keops pyramid

I alla samhällen finns det människor som vill bygga pyramider. Stoltsera med sin präktiga rikedom medan andra sliter för sitt bröd. Visst är det så.

Keops pyramid handlar om en situation där få gynnas av att många arbetar. Samtidigt bygger ju hela vårt samhälle på att alla, oavsett position bidrar med vad dom kan. Vi bygger ett skyddsnät som ska ta hand om oss när vi blir sjuka, behöver skola eller bara någon att prata med. Det är en fin tanke.

Inte fullt lika vacker är girigheten. Den omättliga girigheten.
Fallskärmar på miljontals kronor som utan problem skulle få alla våra hemlösa på fötter. Pengar kan förvissa hjälpa människor, men samtidigt riskera att spoliera en individs uppfattning om vad måttlighet innebär. Mycket vill ha mer, heter det.

Man behöver inte vara röd för att inse att snedfördelningen tagit ett grepp om vårt samhälle. Jag är ett levande exempel.
Det enda som behövs är lite medmänsklighet, två ögon och en utsträckt hand. En hand till dem som behöver.

Mitt val av Keops pyramid är inget politiskt ställningstagande. Snarare ett mänskligt. Joakim Thåström tar strid för de svaga. De som jobbar vid foten. Och som han gör det!

WAR

Det finns människor som anser att musik och politik inte hör ihop. Att musiken bör leva sitt eget liv. Vara neutral. Endast behandla krossade hjärtan eller sena nätter på dansgolvet. Jag förstår inte sånt.

Få vågar ta ställning, sticka ut hakan och förändra med sin musik.
U2:s album War vågar stå upp för freden. För framtiden. I tider när kriget rasar i Gaza behövs musik som står upp för mänskliga värden och rättigheter. Som påminner världen om att ett krig aldrig har någon vinnare.

And the battle's just begun
There's many lost, but tell me who has won?
The trenches dug within our hearts
And mothers, children, brothers, sisters torn apart

Sunday, bloody Sunday
Sunday, bloody Sunday

How long? how long must we sing this song?
How long? how long?
'Cause tonight we can be as one - tonight

Berlin

Hemma hos farmor och farfar står släktforskning högt i kurs. Mitt intresse för denna pensionärshobby har under min uppväxt varit lika med noll. Varför gräva i en svunnen tid? Lägga sin fritid på att rota i vilka kusiners kusiner man eventuellt är släkt med. Rita ett gigantiskt släktträd och sedan färglägga med sina finaste färgkritor.
Njaee. Jag står över.

Inför min och Kickis Berlinresa är jag värre än ett barn på julafton. Min tid upptas av att göra gröna markeringar på kartor, sluka reseguider och läsa om David Bowies Berlin-period. Nördigt, jag vet, men totalt nödvändigt.

Mina viktiga julledighetssysslor stannar plötsligt upp när jag får veta att min farmors kusins pappa var tysk. Kusinen, alltså farmors, ska dessutom ha en syster som troligen finns i det forna Östtyskland. Yeah. På bara några minuter har jag plötsligt små, små kopplingar till landet med Europas fräschaste kulturliv. Släktforskning är inte så dumt i alla fall.

Uppladdningen inför Berlin kräver ett soundtrack. Låtar som förflyttar mig till Berlins östra kvarter - Friedrichshain. Ett område där konsumtion ännu inte blivit
en religion. Där kreativa människor samlas för skriva texter, måla tavlor eller spela in 2000-talets krautrock.

Två viktiga låtar inför Berlinresan:

David Bowie - Heroes (insp. 1977, tysk titel Helden)
Den legendariska låten från albumet med samma namn. Handlar om Ost-West-Liebe.
Bowie sjöng även in en tysk version av låten: Helden.

"Dann sind wir Helden - nur diesen Tag".

Joy Division - Shadowplay (insp. 1979)
Som att blicka ut över Berlins skyline.
"To the centre of the city in the night, waiting for you."

Jag packar min ipod. Kameran är laddad. Nu väntar Berlin.