Friday.

På gymnasiet förnekade jag Thåström.
Vad hade en punkikon att tillföra mitt liv?

Jag hade ju Britpop, Beatles och Bowie. Mer behövdes liksom inte.
Min vän Pontus försökte pracka på mig ikon efter ikon. Lundell, Thåström, Neil Young..

Nu, tio år senare tvingas jag erkänna min enkelspårighet.
Nu faller jag dagligen pladask för treackords-låtar med skränig punksång. Lägg därtill mina ovärdeliga favoriter i Thåströms ballad-katalog (Varför är du så tyst, Flicka med guld), och du börjar få grepp om vad som numera flippas fram i min ipod.

Det är en befriande känsla att låta sig hypnotiseras av musik som innehåller så mycket vilja, smärta och outtömlig energi. Varje ton känns som ett stort kraftfält.

När Thåström släpper sin nya skiva lyssnar Sverige. På fredag är det äntligen dags.Räknar dagar.