Några gånger om året låter jag min ändlösa fantasi ta mig i nya riktningar. Allt börjar med en idé och utifrån den bygger jag sedan mitt imperium, min egen värld utav olika projekt. Bland alla nya inspirerande idéer blir jag stundtals upprymd över min egen genialitet. Jag bygger upp en drömvärld, en slags bubbla där jag föreställer mig hur bra min tillvaro kommer att bli. Jag ser hur nobelpriset läggs i min hand samtidigt som mitt namn etsar sig in i Amerikas Hall of Fame Nej!, riktigt så extremt är det faktiskt inte, men visst har jag mina stunder av njutningsfull självgodhet. Vem har inte det?

I januari satt jag på mitt enkla studentrum i Tyskland. Jag vältrade mig i mitt Itunes-bibliotek och drog slutsatsen att mitt musikintresse för länge sedan passerat gränsen för normal nivå. Någonstans där väcktes idén om att börja skriva om musik.
Några månader senare kallas jag plötsligt frilansskribent, går på redaktionsmöten och ska bevaka Stockholms jazzfestival för Sveriges grymmaste musiktidning. Alla kommer vara där. Patti Smith, den alternativa rockens godmother är bara en av alla storheter som gästar huvudstaden 16-19 juli.

Alltså, mycket har hänt sedan januari. Här kommer ett utdrag över ett par tänkvärda småsaker:

1. Jag är ej längre att betrakta som halvtysk.
2. Inhandlar återigen svensk A-fil (min räddning i natten)
3. Slipper Kill Bill-lärarinna i litteraturvetenskap.
4. Äter kebabpizzor på återkommande basis.

Måhända småsaker, men viktiga i min värld. Vad som är ännu viktigare är min kärlek. Henne älskar jag bara mer för varje dag som går. Vi har det bra ihop. Vi två, stockholm jazz och sommar. En oslagbar kombination.