Tjugo minuter

Genom mina halvöppna persienner bländas jag av solen från innergården. Därnere samtalar några studenter om hur förmiddagen varit och hur dom ska tillbringa kvällen. Jag ställer fönstret ytterligare en bit på glänt och hör hur någon flåsande slänger sina sopor för sedan att stressad med andan i halsen springa till spårvagnen. Väl där ser hon hur nummer 11 lämnar hållplatsen samtidigt som hon besvärar sig över tanken på hur lång tid tjugo minuter är. På tjugo minuter hinner man nämligen läsa 30 sidor i en bok, se en hel hockeyperiod på tv, eller laga en halv middag och inse att om ytterligare tjugo minuter är maten klar. Likaså tar det tjugo minuter tills nästa spårvagn kommer. En kort tid kan tyckas, men en evighet ensam vid hållplatsen. Tjugo minuter.

Väl på spårvagnen inser hon att varken chauffören eller någon annan verkar ha särskillt brottom. Barnvagnar lastas, småbarn skriker, biljetter kontrolleras, pengar betalas, gratistidningar prasslar och ingen förutom henne själv verkar vara angelägen om att komma fram inom en överskådlig framtid. Pulsen slår sina snabbaste slag, och när plötsligt tanten framför snäser att dagens ungdom borde lära sig att veta hut är det som om allt kokar över för henne. Förseningen, tanten, barnen och allt det andra har liksom tagit över. Förhoppningen om en lugn eftermiddag är sedan länge bortblåst.

Väl på universitetet är dörren till lektionssalen redan låst. Inifrån rummet hörs rösten från en gammal professor som i total likgiltighet berättar om sin syn på världen. Plötsligt infinner sig dock en lättnad inom henne. Stressen förbyts till lugn. Hon ser sig omkring, lämnar byggnaden och stiger ut i solen. Om tjugo minuter går nästa spårvagn.