Jag gillar fängslande berättelser. Berättelser som fyller tomma pappersark och kastar omkull våra fördomar. Som bryter ner, och omvandlar negativa tankar i våra stundtals iskalla sinnen.
Vi verkar i en tid då vi ska tycka någonting om allt. Allting måste värderas. Mätas. Lite som att vi sätter oss över livets gång för att vi redan vet bättre. Liksom redan har bestämt oss för att så är det. Jag vill inte hamna där. Där, långt nere i den svarta avgrunden av förutfattade tankar och dumdristiga beslut. Jag vill låta livets berättelser få arbeta sig in i mitt inre.
Låta dom dansa, springa eller kanske bara rofyllt sova en stund i min kropp.
Därinne är det glödande hett. Bara jag vet vad som sägs där. Och visst är det väl så att det finns berättelser som aldrig försvinner ur våra tankar? Sådana som för evigt skall etsa sig fast i våra medvetna hjärnor. Utan att vi tänker på det finns dom där, berättelserna.
Berättelsen om hur ett par små klarbruna ögon en gång för länge sen för första gången såg dagens ljus. Hur alla spände ögonen i det lilla barnet och utbrast; kolla vilken vacker liten clown! Eller kanske minnet av just den konserten, ja just den.. som för all framtid kom att förändra varje dag av våra liv. Jag minns den. Jag minns mycket. Gör du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar