Musikaliska känslor

Efter mina månader i tysk exil hade jag nästan glömt hur kul det var att spela musik. Jag hade förlorat den euforiska känslan som uppstår när man lär sig en ny melodi, spelar med sina kompisar, eller upptäcker nya ljud på sitt instrument. Det är en känsla som endast vi musiker är bekanta med. Vi har ensamrätt på den.
För även om de flesta människor kan lyssna och njuta av musik finns det faktiskt få saker som slår känslan av att själv spela.
I exakt samma ögonblick som strängen slås an skapas musiken. Just då blir den som verkligast och kanske mest äkta för sin lyssnare.
En inspelning kan egentligen vara hur bra som helst. Den kan få oss att gråta, minnas något eller längta bort till främmande länder. Men det finns saker den inte kan göra. Den kan aldrig helt återskapa känslan av hur musiken lät här och nu. I själva verket är den bara ett tidsdokument. Ett tidsdokument med musik som redan spelats. Toner som redan klingat ut. Fast å andra sidan, vad vore livet utan min kära skivsamling?

Jag spelar på min kontrabas idag. Den låter så fint. En timma går. Två timmar. Tiden står nästan stilla och spelglädjen jag länge saknat är tillbaka. Fingrarna flyger över greppbrädan. Blir varm, puh! Jag tar en paus. Spelar en timma till.

Goethe menade att musiken är den högsta konstformen. Han hade helt rätt. Musik är stort, riktigt stort.